Hur kan vi komma i kontakt med Īśvara, det rena medvetandets ideal, som presenterades i vers 23-26? Det mest direkta sättet verkar vara att uttala den mystiska stavelsen oṃ.
Yoga-sūtra 1:27
तस्य वाचकः प्रणवः ॥२७॥
tasya vācakaḥ praṇavaḥ ॥27॥
Dess uttryck är den ursprungliga stavelsen.
tasya – dess
vācaka – uttryck
praṇava – den mystiska stavelsen, den ursprungliga stavelsen
Īśvaras uttryck är praṇava, vilket är benämningen på stavelsen oṃ.
Oṃ är välkänt för de flesta yogautövare och skrivs på olika sätt, ibland som aum, och ibland med sin egen symbol ૐ.
Yoga-sūtra 1:28
तज्जपस्तदर्थभावनम् ॥२८॥
taj-japas-tad-artha-bhāvanam ॥28॥
Att upprepa den är att begrunda dess innebörd.
tat – dess
japa – upprepande
artha – betydelse, syfte
bhāvana – kontemplation, begrundande
När vi reciterar oṃ som ett mantra, förstår vi efter hand dess betydelse.
Ett mantra är ett verbalt verktyg som man kan använda för att försätta sig i ett visst sinnestillstånd. Vibrationerna som framkallas när vi sjunger ett mantra knyter an till de vibrationer som bygger upp hela vårt universum, och antas påverka både kropp och sinne.
Oṃ är enligt Patañjali ett fundamentalt mantra, som kan hjälpa oss att utforska vårt innersta väsen.
Yoga-sūtra 1:29
ततः प्रत्यक्चेतनाधिगमोऽप्यन्तरायाभवश्च ॥२९॥
tataḥ pratyak-cetanādhigamo’py-antarāyābhavaś-ca ॥29॥
Ur detta uppnås inre medvetenhet, och alla hinder elimineras.
tata – ur det
pratyak – inre
cetanā – medvetande
adhigama – förverkligande
api – också, även
antarāya – avbrott, hinder
abhāva – icke-existens, frånvaro
ca – och
Patañjali antyder här att upprepandet av den mystiska stavelsen, via Īśvara, leder till en uppenbarelse av det innersta, sanna jaget: puruṣa (se artikeln om vers 17-18).
Dessutom får upprepandet av stavelsen oṃ ytterligare en effekt: alla de hinder som normalt hamnar i vägen för andlig utveckling faller bort. Hinderna listas i nästa sūtra.
Mer om praṇava från Upanishaderna
Det är långt ifrån bara Yoga-sūtra som nämner mantrat oṃ – innan sutrorna skrevs hade det redan omtalats i exempelvis Vedaskrifterna, Upanishaderna, och Bhagavad-gītā.
Upanishaderna är en mängd olika skrifter, som påbörjades under tiden då de första filosofiska strömningarna uppstod på olika ställen i världen (Indien, Grekland, Kina – c.a 800-500 f.v.t). I dessa skrifter står den svårdefinierade själen ofta i fokus: den individuella själen kallas här Ātman och den universella själen Brahman (en genomgående tes är att de egentligen är samma sak). Förklaringsmetoderna innefattar både paradoxer och mytologisk metaforik.
Flera upanishader omtalar den mystiska stavelsen oṃ. Maitrī-upaniṣad innehåller ett känt avsnitt (här fritt översatt) som relaterar oṃ till Brahman:
Den tredelade stavelsen, A-U-M, är allt det i världssjälen som ljuder. När ૐ uttalas är det samtidigt en hyllning åt Brahmans många andra tredelade yttringar: den genusförsedda (feminint, maskulint, neutralt), den som lyser (eld, vind, sol), den gudomliga (Brahmā, Rudra, Viṣṇu), den munförsedda (Gārhapatya, Dakṣiṇāgni, Āhavanīya, vilket är tre offereldar), den kunskapsägande (Ṛg, Yajur, Sāma, dvs. de tre Vedaskrifterna), den världsomspännande (jord, atmosfär, himmel), den som låter tiden förflyta (dåtid, nutid, framtid), den som har hetta (andning, eld, sol), den som växer (mat, vatten, måne), den som har ett jag (intellekt, sinne, ego), och den som andas (praṇa, apāna, vyāna, vilket är inre andningsmönster).
Från teori till praktik: vibrationer och introspektion
Vi kan läsa om praṇava i Upanishaderna och andra skrifter, men om vi ska tro Patañjali så är det genom att recitera oṃ som ett mantra som vi kan förstå dess betydelse.
Det räcker med att sätta sig ned, vända uppmärksamheten inåt och börja utforska vibrationerna i stavelsens början (A), fortsättning (U) och slut (M).
När oṃ-ljudet ebbar ut finns det också en viss punkt där vibrationen helt upphör. Känn hur gommen mjuknar, och behåll den rymlighet som har skapats i näsa och munhåla. Följ de subtila efterdyningarna av ljudets vibrationer sakta uppåt genom näsan in mot hjärnans mitt.
Varma hälsningar,
Per