Yoga-sūtra kapitel 2, vers 16-17 (om att undvika framtida lidande)

Patañjali fortsätter att inspireras av Buddha i de följande verserna, med ett hoppfullt budskap om att det finns en väg bort från världens lidande.

Yoga-sūtra 2:16

हेयं दुःखमनागतम् ॥१६॥
heyaṃ duḥkham-anāgatam ||16||
Lidande som ännu inte har kommit ska undvikas.

heya – övergiven, avvisad; som man fått bukt med, som undvikits
duḥkha – lidande
anāgata – som ännu inte har kommit

Både lidande som inträffat tidigare och lidande som pågår just nu har redan kommit till världen. Därför är det framtida lidande, det lidande som ännu inte har manifesterats, som vi har möjlighet att förhindra.

Yoga-sūtra 2:17

द्रष्टृदृश्ययोः संयोगो हेयहेतुः ॥१७॥
draṣṭṛ-dṛśyayoḥ saṃyogo heya-hetuḥ ||17||
Orsaken som ska undvikas är förbindelsen mellan den som ser och det sedda.

draṣṭṛ – den som ser
dṛśya – det sedda
saṃyoga – förbindelse, förening, sammanträffande
hetu – orsak

Det framtida lidandet undviks genom att ta itu med orsaken, nämligen den förvirrade sammanblandningen mellan det rena medvetandet, puruṣa, och världen som vi upplever, prakṛti.

Enligt sāṃkhya-filosofin är puruṣa och prakṛti alltid separerade från varandra, och den föränderliga sinnevärlden kan därför aldrig påverka puruṣas evigt oföränderliga väsen.

I naturen sker det hela tiden skiftningar, genom att de olika guṇa verkar på varandra. Den del av prakṛti som ligger närmast puruṣa, alltså den intelligens som kallas buddhi, dras hela tiden med i dessa skiftningar.

Samtidigt är buddhi en nästan exakt spegling av puruṣa, och vi tenderar hela tiden att förväxla de två. Så när buddhi färgas av att rajas ibland översvallar sattva, och upplever sig som lidande, så ligger det nära tillhands att tro att det är puruṣa självt som lider.

En klassisk liknelse i sāṃkhya är hur solen (puruṣa) skiner på blomman (prakṛti), som vänder sig mot solen för att motta dess strålar.

Kort om Sāṃkhya-kārikā

Den som vill lära sig mer om den världsbild som Patañjali baserar sina verser på, kan kika på Sāṃkhya-kārikā. Genren av texter som kallas kārikā (uttalas med långa a-ljud) är skriven på vers, och förklarar filosofiska eller grammatiska begrepp.

Sāṃkhya-kārikā författades av Īśvarakṛṣṇa (långt i-ljud,  ś uttalas som sh i engelskans shake, kṛṣṇa som guden Krishna), kanske på 300-talet v.t. Skriften ses som den främsta referensen för sāṃkhya, och förklarar dess centrala begrepp och paradoxer. Den tar till exempel upp många olika aspekter av de tre guṇa, och reder noga ut det förbryllande samband som råder mellan puruṣa och prakṛti.

Sāṃkhya-kārikā förklarar att kopplingen mellan puruṣa och prakṛti utgör ett slags symbios, som ger möjligheten att nå insikt. Detta inträffar när puruṣa lyckas se att prakṛti inte har något rent medvetande, vilket leder till frigörelse från världens lidande. I denna frigörelse isoleras puruṣa från prakṛti, vilkas samvaro då har fullgjort sitt syfte, och inte behöver leda till nytt skapande (alltså till ny återfödelse).

När Patañjali talar om frigörelse använder han just ordet isolering, kaivalya, i stället för mokṣa (o uttalas som långt å-ljud,  med tungan vikt bakåt), som är ett vanligare ord för frigörelse. Kanske är det en ögonblinkning åt Īśvarakṛṣṇa och hans välkända skrift Sāṃkhya-kārikā.

Från teori till praktik

Ett särskilt tillfälle att studera lidande närmare är hos tandläkaren, en plats där många önskar att det fanns ett sätt att isolera sig själv från lidandet. När borren eller ultraljudet framkallar en ilande smärta, försöker jag att se hur den smärtan bara är en del av en sinnesupplevelse, som utspelar sig som en film framför mig själv, och att jag bara betraktar dessa intryck.

Är det jag som ser planschen i taket, eller betraktar jag bara hur mitt sinne för syn iakttar planschen? Är det jag som hör tandläkarens verktyg, eller betraktar jag bara hur mina öron tar in informationen? Är det jag som känner smärta, eller betraktar jag bara hur min känsel reagerar när nerverna sätts i spel?

Oftast fungerar det inte – det är något med skarp smärta som genast bryter ner alla försökt till nya perspektiv – men i vissa korta stunder är det som att jag upplever en separation mellan mitt medvetande och alla intryck. Kanske upplever du något liknande under ditt nästa besök? Och betyder det i så fall att vi är något på spåren?

I anslutning till detta experimentförslag kan det vara värt att påminna om att det lidande som Patañjali vill råda bot på är ett mycket större begrepp än renodlad smärta; det handlar om ett existentiellt lidande, som ofta snarare kan kallas frustration eller otillfredsställelse, och som kan ta olika skepnader.

Varma hälsningar,
Per

Nästa avsnitt: Yoga-sūtra 2:18-19