Efter prāṇāyāma, den fjärde grenen i den åttafaldiga yogan, kommer Patañjali nu till pratyāhāra, den femte grenen, som är ett tillbakadragande av sinnena.
Redan i verserna om andningskontroll lyfte författaren fram att förmågan till koncentration är det önskade resultatet av den grenen. Som nästa steg på samma väg måste också utövaren kunna hantera de ständigt distraherande sinnesintrycken, för att koncentrationen ska kunna uppnås.
Yoga-sūtra 2:54
स्वविषयासंप्रयोगे चित्तस्वरूपानुकार इवेन्द्रियाणां प्रत्याहारः ॥ ५४ ॥
sva-viṣayāsaṃprayoge citta-svarūpānukāra ivendriyāṇāṃ pratyāhāraḥ || 54 ||
Sinnenas tillbakadragande är när de frikopplas från sina objekt, och alltså gör precis som sinnet när det är i sin egen form.
sva – själv-, sin egen
viṣaya – sinnesobjekt
asaṃprayoga – frånkoppling
citta – sinnet
svarūpa – egen form, faktisk form
anukāra – imiterande
iva – liksom
indriya – sinnesfunktion
pratyāhāra – tillbakadragande
Sinnet, citta, är i sin egen form när det inte är upptaget med att processa något innehåll. Det kan vara intressant att gå tillbaka och läsa vers 1:3, som beskriver hur betraktaren, draṣṭu, når sin egen form när sinnets vändningar (citta-vṛtti) stannar upp, även om vi inte just här kommer att försöka reda ut vad den exakta skillnaden är mellan draṣṭu och citta.
Här vill vi nämligen titta närmare på sinnena, indriya, alltså alla de förmågor vi har att uppleva sinnevärldens alla aspekter. Vi får ständigt impulser från sinnena när de utforskar olika objekt: en doft, en temperatur, en färg etc. Och varje sådant intryck pockar på uppmärksamhet – vårt sinne vill genast gå igång med att analysera, kategorisera och förstå.
Sinnet och sinnena är intimt sammankopplade (och på svenska har vi ju också samma ord för dessa, till skillnad från till exempel engelskans mind och senses). De påverkar varandra hela tiden, och så länge sinnena inte kontrolleras, blir det mycket svårt att kontrollera sinnet.
Men det omvända gäller också. I vissa kommentarer till Yoga-sūtra påstås det att pratyāhāra (ā är ett långt a-ljud) faktiskt kommer att infinna sig av sig självt, bara sinnet hålls under kontroll. Vyāsa återger till exempel en metafor från Praśnopaniṣad (en skrift från ca. 400 f.v.t.) om hur en bidrottning drar svärmen med sig; när hon flyger upp så börjar hela svärmen flyga omkring, men när hon landar och blir stilla så lugnar också svärmen ner sig igen.
Yoga-sūtra 2:55
ततः परमा वश्यतेन्द्रियाणाम् ॥५५॥
tataḥ paramā vaśyatendriyāṇām ||55||
Så uppnås den högsta kontrollen av sinnena.
tata – på så sätt
paramā – högst
vaśyatā – kontroll
indriya – sinnesförmåga
När det här talas om den högsta kontrollen, förstår vi att det också finns mindre effektiva sätt, där sinnena bara delvis kontrolleras. Det kan vara sådant som att man själv försöker sortera ut vilka sinnesintryck man ska ta in. Eller att ta in alla intryck som uppenbarar sig, men att lära sig att reagera med jämnmod, alltså att inte dras till eller ta avstånd från sinnesobjekten.
Men det är först när sinnena frikopplas från objekten som de helt slutar störa sinnet. Vācaspati Miśra beskriver det i sin kommentar som att sinnesobjekten liknar ett gift, som man alltid riskerar att förgöras av. Inte ens de allra skickligaste giftexperterna skulle sova orädda i en ormgrop, eftersom det alltid finns en risk att bli biten.
Sinnenas tillbakadragande är den sista av de fem grenar som Patañjali klassar som externa, och här avslutas också kapitel 2 av Yoga-sūtra. Nästa kapitel inleds sedan med de tre interna grenarna, som alla handlar om olika meditativa stadier. Men den här klassiska indelningen av externa och interna grenar är i själva verket mer av en gradvis process, där varje gren etablerar ett tillstånd som tillåter oss att komma allt djupare in i vårt jag.
Från teori till praktik: ett hum om tillbakadragandet
Här börjar vi komma in på praktiker som vi inte typiskt ser på schemat i vår lokala yogastudio, och det är långt ifrån alla yogautövare som har stött på övningar där man specifikt tränar på sinnenas tillbakadragande.
Ändå är det många av oss som har upplevt hur ett inåtriktat fokus gör att det som händer runt omkring en blir mindre distraherande. Det kan vara sådant som att rikta uppmärksamheten mot andningen under ett āsana-pass. Eller att yogaställningar som inkluderar framåtböjningar (t. ex. bālāsana, barnets ställning) gör att sinnena börjar dra sig inåt och vi skärmas av i vår egen bubbla.
De erfarenheterna ger ett hum om vilken riktning vi ska röra oss för att finna Patañjalis mer kompletta tillbakadragande av sinnena.
Varma hälsningar,
Per