Inom yogan betonar vi att yoga är något mer än bara en fysisk workout, att vårt utövande också har mentala och andliga dimensioner. Men betyder andligheten att yoga är en religion? Min uppfattning är att de allra flesta inom yogan inte tycker det.
Det är ett kontroversiellt ämne, för alla är definitivt inte överens. En aktuell debatt är den som uppstått sedan FN i december 2014 kungjorde att den 21 juni numera är internationella yogadagen. Inför firandet har exempelvis muslimer, inte minst i Indien, påpekat att yogans solhälsningar kan ses som en form av tillbedjan av solen, vilket inte är tillåtet inom islam där det bara får finnas en enda gud.
Solhälsningen är bara en av många delar av yogan som leder tankarna till religion. Många yogalärare berättar historier om hinduiska gudar, man ser statyer av dessa gudar på altare i yogastudior, rökelsedoftande ritualer utförs, yogaadepterna sjunger mantran där man ber gudarna om skydd eller välstånd, etc.
Hur förhåller man sig till allt detta som icke-religiös yogi? De reflektioner jag framför här är inte avsedda att motbevisa någon annans påståenden om att yoga skulle vara en religion, utan bara är de förklaringar jag själv har till att jag faktiskt själv accepterar yoga som en del av mitt icke-religiösa liv.
Gudasagor
För mig är gudaberättelserna metaforiska hjälpmedel för att förmedla sådant som inte så lätt beskrivs i rent tekniska termer. Det är också lättare at inspireras av en färgsprakande gudasaga än av en torr filosofisk framställning. När någon förklarar att Shiva, Förstöraren, utövar tandava, en dans så våldsam att hela världar förintas, så kan det metaforiskt tolkas som att det finns inre världar i våra sinnen som kan behöva förstöras, att det kan finnas dåliga vanor eller förvirrade tankar som måste sorteras bort innan de kan ersättas med nya ”världar”, som i stället associeras med Shivas varsamma dansform lasya.
Hinduism
Att det råkar vara hiduismens gudar vi talar om i yoga är för mig bara ett kulturhistoriskt resultat av att yogan huvudsakligen formats i Indien – om Sverige hade varit yogans huvudland så hade det lika gärna kunnat vara asagudar, eftersom det är de myter vi bäst känner här.
Solhälsningar
Om jag gör solhälsningar utomhus, så kan värmen av solens strålar påminna mig om den livskraft som de rymmer och jag kan känna mig mer närvarande och levande. Men för mig är det inte en tillbedjan, och om jag känner tacksamhet för solens påverkan på vår planet, så är det inte på ett sätt som får mig attt känna att solen förtjänar ett tack (eller ännu märkligare: något slags offer) från människornas sida som gentjänst. Solen förstår inte gentjänster, och såvitt jag förstår sker den enda effekten av solhälsningar i min egen kropp, mitt eget sinne, eller möjligen i gruppdynamiken som kan uppstå när flera utövar yoga ihop.
Mantran
Om jag sjunger ett vediskt mantra där en gud hyllas och sedan förmodas ge upplysning åt den som sjunger, så tror inte jag personligen att någon gudomlighet hör min sång och sedan besvarar den genom att faktiskt påskynda min upplysning med sitt övernaturliga inflytande. Eventuella effekter finns i mitt eget beteende, hur mitt sinne påverkas av min närvaro under sången, hur mina reflektioner över vad upplysning är förändras efter att jag har studerat olika översättningar av mantrat, etc.
Filosofi
I Yoga Sutra, en av de mest inflytelserika yogiska skrifterna, beskrivs de 8 lemmar som ingår i den klassiska form som vi ofta kallar ashtangayoga. En av de plikter som ingår i den andra lemmen, niyama, är att visa hängivenhet inför Isvara, ”yogans herre”. Vissa yogier tolkar det som att de ska be till Gud, fast för mig är det det inte frågan om något slags gud som kan tillbes i egentlig mening. Jag förstår det som att man ska avsätta tid till att reflektera över livet och att man är del av ett sammanhang som är större än en själv, och som delas av alla människor. Och att ge sig tid till att drunkna i livets skönhet, som vi alla kan göra under en vacker naturupplevelse eller kanske under en hänförande operaföreställning. Den svindlande känsla man då förnimmer är en andlig upplevelse, men behöver inte alls vara en religiös upplevelse.
Guruer och organisation
Det finns nog yogatraditioner där guruer får status som kan likna en översteprästs, där folk vallfärdar för att få beröra fötterna på mästaren, och där livet i ett ashram kan vara spartanskt och fyllt av jordnära arbeten som starkt påminner om religiöst klosterliv. Jag har dock personligen inte haft kontakt med mycket av detta, och kan bara konstatera att åtminstone för en nutida yogi, så är det fullt möljligt att utöva klassisk yoga (som alltså inte bara är en workout) utan att över huvud taget deltaga i något sådant. Yoga ses nämligen först och främst som en personlig strävan, och kräver därför inte att man blir medlem i en viss organisation. Generellt tycker jag inte att yogan kan sägas ha den form av övergripande organisation som man förväntar sig av religioner.
I många nutida yogaklasser med västerländsk pedagogik så uppmärksammas fortfarande vem som skapat traditionen och det kan stå en bild av grundaren på altaret. Men det tolkar jag själv som en påminnelse om hur värdefullt det är att ha en lärare om man vill påskynda sin utveckling. När en lärare hedras med några ord, så hedrar man samtidigt såväl yogatraditionens som ens egen utvecklingsprocess. Och när allt kommer omkring, är inte egentligen just det att hedra läraren precis vad svensk skola skulle behöva idag?
Frihet från att tvingas tro på något
Slutligen kanske man kan undra om det förhållningssätt som jag beskriver här inte lika gärna hade kunnat tillämpas inom kristendom eller någon annan etablerad religion? Om jag bara väljer att tolka alltihop efter mitt eget behag – har jag då i grund och botten bara inte förstått att det är en religion som jag deltar i, fast misstolkar? Nja, hypotetiskt sett kan man nog gå i kyrkan varje söndag, mumsa i sig en oblat, njuta av arkitektur och musik, utan att över huvud taget tro på ett ord som yttras från predikstolen. Men inom religioner skulle det inte vara ett förhållningssätt som delades av många andra utövare. Man kan knappast säga sig vara kristen utan att tro på att Jesus dog för vår frälsning, eller muslim utan att tro att Muhammed var en profet.
Mina yogalärare säger tvärtemot detta att jag inte behöver tro på något som sägs. Jag uppmanas i stället att pröva olika idéer, tekniker och erfarenheter, och på ett personligt plan välja att tro på det som jag kan godkänna. Den friheten tycker jag tyder på att yoga inte är någon religion.