Patañjali förklarade i Yoga-sūtra 1:42-46 att det finns fyra olika former av sabījaḥ samādhiḥ, det slags försjunkenhet i meditation som fortfarande är förankrat i den karmiska cykeln av död och återfödelse (se artikeln om vers 1:17-18).
Den renaste av de fyra formerna kallas nirvicārā samāpattiḥ, eller reflexionsfri sammansmältning, och i de följande verserna beskriver författaren hur detta tillstånd så småningom kan leda till den form av försjunkenhet som är fri från frön, som inte föder nya handlingar.
Yoga-sūtra 1:47
निर्विचारवैशारद्येऽध्यात्मप्रसादः ॥४७॥
nirvicāra-vaiśāradye-’dhyātma-prasādaḥ ॥47॥
I bemästrandet av det reflexionsfria finns klarhet om det autentiska jaget.
nirvicāra – bortom reflexion, bortom övervägande
vaiśāradye – i bemästrande, i skicklighet
adhyātma – det autentiska jaget, själen
prasādaḥ – klarhet, renhet
Den klaraste bilden av jaget hittar den yogautövare som behärskar den reflexionsfria formen av sammansmältning, nirvicārā samāpattiḥ. Sinnet är då lugn och transparent, och återspeglar objektet för meditiationen på ett sätt som är fritt från all mental aktivitet.
Yoga-sūtra 1:48
ऋतम्भरा तत्र प्रज्ञा ॥४८॥
ṛtambharā tatra prajñā ॥48॥
Där bär insikten riktighet.
ṛtam – ordning, sanning, det rätta, det riktiga
bharā – bärande
tatra – där
prajñā – vishet, kunskap, intelligens
I det stadiet förstår man världen som den är.
Det rena medvetandet, puruṣa (se artikeln om vers 1:17-18), kan vila i sin egen form (jämför med vers 1:3). Det blir tydligt att allt sådant som tidigare grumlade bilden av puruṣa – sådant som tankar, omdömen och värderingar – i själva verket är något helt separat: prakṛti, kreativ energi som är tom på eget medvetande. Detta är den slutgiltiga insikten, prajñā.
Kort om satyam och ṛtam, det sanna och det rätta
Ordet ṛtam (uttalas ungefär ”rittam”) översätts ibland med sanning, och används då synonymt med det kanske mer kända satyam. Men ṛtam betecknar också mer precist hur världen är ordnad, med alla dess lagar, såväl materiella som moraliska. Medan satyam betecknar sakernas statiska essens, handlar ṛtam snarare om den dynamiska föränderliga situationen.
Yoga-sūtra 1:49
श्रुतानुमानप्रज्ञाअभ्यामन्यविषया विशेषार्थत्वात् ॥४९॥
śruta-anumāna-prajñābhyām-anya-viṣayā viśeṣa-arthatvāt ॥49॥
Den är något annat än insikt från undervisning eller slutledning, eftersom den inriktar sig på det specifika.
śruta – tradition, det som har hörts
anumāna – slutledning
prajñā – vishet, kunskap, intelligens
anya – annan, annorlunda
viṣayā – tillstånd, fenomen, objekt
viśeṣa – distinkt, specifikt
arthatvāt – på grund av vad den har som sitt objekt
Traditionen med dess lärare och dess skrifter kan ge oss information om hur yoga utövas, och med slutledning kan vi övertyga oss själva att vägen är den rätta. Men nirvicārā samāpattiḥ ger oss en annan möjlighet: att kunna uppleva det helt specifika i vår egen situation. Den som vill få insikt i det egna jaget, puruṣa, måste göra det genom den typ av egen erfarenhet som dessa sista verser i Yoga-sūtras första kapitel handlar om.
Yoga-sūtra 1:50
तज्जः संस्कारोऽन्यसंस्कारप्रतिबन्धी ॥५०॥
tad-jaḥ saṁskāro-‘nya-saṁskāra-pratibandhī ॥50॥
Ett latent intryck som föds ur detta undertrycker andra latenta intryck.
tad – det, detta
jaḥ – född, sprungen ur
saṁskāra – latenta intryck
anya – annan
pratibandhī – hindrar, förhindrar, blockerar
Latenta intryck, saṁskāra, är de subtila rester av tidigare handlingar som förr eller senare genererar nya handlingar, och på så sätt driver livets karmiska cykel. När fokus för meditationen uppfylls av insikten att puruṣa är separat från prakṛti, bildas en särskild typ av saṁskāra, vars effekt inte är att ge upphov till nya handlingar, utan i stället att hämma de intryck som ligger på lager, så att dessa inte längre tenderar att ge upphov till nya handlingar.
Yoga-sūtra 1:51
तस्यापि निरोधे सर्वनिरोधान्निर्बीजः समाधिः ॥५१॥
tasyāpi nirodhe sarva-nirodhān-nirbījaḥ samādhiḥ ॥51॥
När till och med detta har stannat upp, infinner sig – genom att allting då har stannat upp – frölös försjunkenhet.
tasya – av detta
api – även, till och med
nirodhaḥ – suspens, kontroll, avstannande
sarva – allt
nirbījaḥ – utan frö, frölös
samādhiḥ – försjunkenhet i meditiation
När till och med det insiktsfulla sinnestillståndet stannar upp och sätts i suspens, befinner sig yogautövaren i den meditation som kallas frölös försjunkenhet, nirbījaḥ samādhiḥ. Där ligger alla latenta intryck vilande och utgör inte längre frön till ny aktivitet. Sinnet kan vara helt stilla.
Patañjali har ägnat första kapitlet av Yoga-sūtra åt att på olika sätt beskriva hur yoga uppnås, och avslutar alltså här med att beskriva de allra sista stegen innan man uppnår nirodhaḥ, det tillstånd som nämndes i definitionen av yoga i kapitlets början (vers 1:2).
Från teori till praktik
Du som läst ända hit har säkert förstått att det kommer att krävas lång och hängiven träning i meditation för att kunna uppleva de olika stadier som nämnts i vers 42-46 och framåt till vers 51 ovan. Ibland kan det se ut som ett projekt som man aldrig kommer att orka med.
Ändå finns det tillfällen i livet som ger en glimt av dessa sinnestillstånd. Tillfällen där allting verkar stanna upp, tiden för ett ögonblick står stilla, och vi grips av förundran. Det kan triggas en vacker solnedgång, en utsökt tolkning av ett musikstycke, eller en underbar smakupplevelse. Eller också kan det hända till synes utan någon rimlig förklaring. Ibland varar det bara bråkdelen av en sekund, men det är tillräckligt för att få en glimt av den totala sinnesro som normalt är dold bakom tankar och aktiviteter. Låt dessa ögonblick inspirera till ett närmare utforskande av din inre värld!
Varma hälsningar,
Per