Tredje kapitlet inleds med de sista tre grenarna av aṣṭāṅga-yoga. De första fem behandlades i kapitel 2: Andlig praktik, och Patañjali väljer alltså att starta ett nytt kapitel med de återstående grenarna av den åttafaldiga yogan.
Dessa avslutande grenar är meditativa och allt mer djupgående, till en början enkla att förstå, men leder så småningom mot tillstånd bortom alla begrepp och förklaringar. Temat för hela kapitel 3 är Mystikens krafter.
Yoga-sūtra 3:1
देशबन्धः चित्तस्य धारणा ॥१॥
deśa-bandhaḥ cittasya dhāraṇā ||1||
Koncentration är att fixera sinnet vid ett ställe.
deśa – plats, ställe
bandha – band, fixering
citta – sinnet
dhāraṇā – koncentration
Koncentration, dhāraṇā, handlar om att styra uppmärksamheten, så att tankarna inte längre strövar fritt.
Distraktioner utmanar hela tiden sinnet, men den som utövar dhāraṇā (ā är ett långt a-ljud, ṇ uttalas med tungan vikt uppåt och bakåt) klarar ändå ganska ofta att låta uppmärksamheten stanna kvar vid det objekt som har valts ut.
Uppmärksamhetens fokus kan till exempel ligga på andningen, eller på en punkt på väggen som ögonen kan vila på.
Yoga-sūtra 3:2
तत्र प्रत्ययैकतानता ध्यानम् ॥२॥
tatra pratyayaika-tānatā dhyānam ||2||
Meditation är när sinnets innehåll då hålls i ett enda kontinuerligt flöde.
tatra – där
pratyaya – intryck, kognition, sinnesinnehåll
eka-tānatā – ett enda kontinuerligt flöde, singulär utsträckning
dhyāna – meditation
När utövaren kan hålla uppmärksamheten vid objektet hela tiden, utan att distraheras, då övergår koncentrationen i meditation, dhyāna.
Yoga-sūtra 3:3
तदेवार्थमात्रनिर्भासं स्वरूपशून्यमिवसमाधिः ॥३॥
tad-evārtha-mātra-nirbhāsaṃ svarūpa-śūnyam-iva-samādhiḥ ||3||
Försjunkenhet är när objektet är det enda som skiner fram, som om det rådde tomhet från självet.
tat – det, dess
eva – just; på så vis
artha – objekt; syfte
mātra – enbart, blott; den enda saken och inget mer
nirbhāsā – lyser igenom, är upplyst eller uppenbar
svarūpa – egen form, natur
śūnya – tom, utan
iva – som om, liksom
samādhi – försjunkenhet i meditation
Under meditationen kan det fortfarande finnas en självmedvetenhet, så att även om uppmärksamheten hela tiden hålls på objektet, så finns det då och då en aning om ett jag som observerar. Men när försjunkenheten, samādhi, infinner sig, finns bara objektet kvar.
Patañjalis beskrivning knyter an till vers 1:43, som ingår i det längre avsnitt (med start i vers 1:41) av Yoga-sūtras första kapitel, där författaren går in på samādhi mer i detalj.
Mer om stadier av meditation
Vi får ta definitionerna av dhāraṇā, dhyāna och samādhi med en nypa salt; termerna används på olika sätt i olika yogaskrifter. På svenska är det ju också vanligt att kalla alla dessa för meditation.
Men vad är det då som Patañjali lyfter fram med dessa tre definitioner? Filosofen I. K. Taimni illustrerar de gradvis förfinade stadierna på följande pedagogiska sätt:
Bokstäverna A-G representerar olika objekt, och i vanligt tänkande (sekvens 1 i bilden) växlar uppmärksamheten mellan dem alla. Nu väljer utövaren objekt A, och i dhāraṇā ägnar sig sinnet oftast åt A, men blir fortfarande ibland distraherat av andra objekt (sekvens 2-3).
När dhyāna uppnås (sekvens 4-6), är det i varje ögonblick A som är i fokus. Men vi ser också att det finns cirklar, som representerar självmedvetenhet. Så ibland under dhyāna har utövaren visserligen objektet i sinnet, men är samtidigt medveten om situationen att det finns någon som ser, en seendeprocess och något som ses.
I samādhi faller också självmedvetenheten bort (sekvens 7-8), så att endast objektet A skiner fram.
Från teori till praktik
Det kan vara till hjälp för den som mediterar att tänka på det som en gradvis fördjupad process, precis som Patañjali gör. Det är alltså inte så att man på en gång måste lyckas fokusera sinnet till hundra procent på ett enda objekt.
Även erfarna utövare upplever att distraktionerna ofta tar överhanden, men förstår att det är en del av processen.
Varma hälsningar,
Per