Haṭha (uttalas med ett tjockt t, där tungspetsen går uppåt och bakåt, och med ett tydligt h-ljud efter t:et) betyder kraft, styrka eller forcering på sanskrit. Haṭhayoga borde alltså översättas med kraftyoga, eller liknande. Det märkliga är att skrifterna som beskriver haṭhayoga snarast betonar att teknikerna inte ska utföras på ett ansträngt eller forcerat sätt.
Jason Birch är en sanskritforskare som har försökt reda ut denna paradox och redovisar sina slutsatser i artikeln The Meaning of haṭha in Early Haṭhayoga.
En alternativ teori som man ofta stöter på är att stavelserna ha och ṭha förknippas med solen respektive månen, och att haṭhayoga är den typ av yoga där man förenar månens kvaliteter med solens. Om det stämmer är ju paradoxen löst – i så fall är det ju bara en tillfällighet att haṭha också råkar vara ett ord som betyder kraft, och haṭhayoga blir heller inte en yoga där man ska använda en massa kraft.
Men även om det stämmer bra att haṭhayoga kan sägas vara en sådan sol-och-måne-förening, så verkar det som att haṭhayoga har funnits långt före denna förklaring har uppstått, vilket tyder på att det kan vara en efterkonstruktion.
Under Jason Birchs grävande i yogiska och buddhistiska skrifter har det också framkommit ytterligare en tänkbar förklaring, nämligen att det är effekten av yogateknikerna som avses, snarare än utövandet, när vi talar om kraftfull eller forcerad. Till exempel finns det tekniker som resulterar i att den nedåtgående livsenergin apāna i stället dras uppåt i den centrala kanalen mitt i kroppen. I så fall är alltså haṭhayoga den yoga vars tekniker utgör påverkande krafter.