Patañjali började sin genomgång av den åttafaldiga yogan med att beskriva yama och niyama, de förhållningssätt som skapar grunden för att utöva yoga på ett givande sätt. Efter detta bjuds nu läsaren på tre verser om āsana, ställningar, vilket också är den enda passage i Yoga-sūtra som tar upp yogaställningar.
Yoga-sūtra 2:46
स्थिरसुखमासनम् ॥४६॥
sthira-sukham-āsanam ||46||
Ställningen ska vara stadig och bekväm.
sthira – stadig, stabil
sukha – bekväm, njutbar, behaglig
āsana – säte, ställning
En bra meditationsställning är stabil och så bekväm att yogautövaren inte störs av den, även under längre sittningar.
Patañjali nämner inga ställningar vid namn, och instruerar heller inte någon āsana i detalj. Men i Vyāsas kommentar till Yoga-sūtra beskrivs 12 olika āsana, till exempel lotusställningen, padmāsana, och den lyckobringande ställningen, svastikāsana, bägge med korslagda ben. Alla ställningarna utom en, śavāsana, är sittställningar, och det är tydligt att när Yoga-sūtra tar upp āsana så handlar det om hur man kan se till att kroppen förblir stilla under meditation.
Nutida yogaskolor som kombinerar mer atletiska āsanapass med Yoga-sūtra-studier applicerar typiskt vers 2:46 på alla typer av kroppsställningar: även komplicerande och krävande ställningar anses fulländade först när de kan utföras med en viss lätthet.
Kort om lotusställningen
Lotusställningen, padmāsana, är en av de mest ikoniska yogaställningarna, och kanske den ställning som starkast förknippas med yogans meditativa praktiker. Att ha ett eller båda benen i lotus är också en komponent i flera av de invecklade yogaställningar som utövas i några av våra mest populära yogastilar.
Att aktivt träna rörligheten i höftlederna kan göra mycket för välbefinnandet, inte minst för den som är lite stel, men tyvärr har ett fokus på att nå hela vägen till lotus medfört mycket lidande. Om inte höften har den rörlighet som krävs, så kommer alla försök att bända in benet i lotus att i stället belasta de andra inblandade lederna: knät och fotleden. Alltför många menisker har spruckit i knän världen över som ett direkt resultat av att yogautövaren eller -läraren har försökt att vänligt men bestämt forcera benet mot en lotusposition.
Det är lätt att tro att det bara är övning som krävs för att så småningom kunna sitta i lotus. Men i själva verket är de anatomiska skillnaderna mellan individer så stora att vissa kan sitta i padmāsana på första försöket, medan andra har en benstruktur som aldrig kommer att tillåta lotus. Både vinkeln på lårbenshalsen och placeringen av ledpannan (den grop där kulan på lårbenet passar in) på bäckenet spelar in, och även om muskler och bindväv kan töjas, så är skelettet inte formbart i vuxen ålder.
Yoga-sūtra 2:47
प्रयत्नशैथिल्यानन्तसमापत्तिभ्याम् ॥४७॥
prayatna-śaithilyānanta-samāpattibhyām ||47||
Det uppnås genom att slappna av och bli ett med oändligheten.
prayatna – ansträngning
śaithilya – avtagande, avslappning, det att släppa efter
ananta – oändlig; den kosmiska ormen Śeṣa
samāpatti – förening, sammansmältning
När alla ansträngningar kan släppas i en ställning infinner sig ett tillstånd där kroppen upphör att vara en separat enhet, och istället tycks flyta samman med sin omgivning och resten av Universum.
Kort om Ananta
Ordet ananta betyder ”det oändliga” (anta betyder ände, an- är ett negerande förled), men det är också ett av namnen på en nāga, ett ormliknande väsen i indisk mytologi. Ett annat namn på denna mytiska orm är Śeṣa (ś är ett tje-ljud, och ṣ är ett liknande ljud där tungan böjs uppåt och bakåt).
När ett universum utplånas och är på väg att ersättas av nästa lägger sig Nārāyaṇa (en slumrande form av guden Viṣṇu) på Śeṣas kropp, som ändlöst sprider ut sig över hela den kaotiska ocean som ryms mellan världarna. På bilder av Viṣṇu ser man ofta hur den kosmiska ormens många huvuden huvuden tornar upp sig i bakgrunden, som en stor hoodie-huva.
Det sägs att Ananta tack vare sin oändliga utbredning kunde vara på plats och tjuvlyssna när guden Śiva undervisade yoga åt sin gemål Parvatī, och att nāgan sedan antog formen av Patañjali, för att formulera Yoga-sūtra och på så sätt föra kunskapen vidare till människorna.
Yoga-sūtra 2:48
ततो द्वङ्द्वानभिघातः ॥४८॥
tato dvandvānabhighātaḥ ||48||
Då besväras man inte längre av motsatspar.
tata – följaktligen; från detta
dvandva – motsatspar
anabhighāta – icke-attack, obesvär
Motsatsparen inkluderar sådant som ”kallt och varmt”, och andra kroppsliga förnimmelser. Den som hittar en tillräckligt bra ställning störs helt enkelt inte av sådant som annars i längden kan skapa obehag för kroppen, påstår Patañjali.
Men den här versen tillåter också en tolkning som går längre: motsatsparen kan även vara på sinnets nivå, som ”glädje och sorg”, eller till och med på en existensiell eller andlig nivå, som ”en själv och en annan”.
Från teori till praktik: att sitta bekvämt för meditation
Många har till en början svårt att sitta längre stunder på en matta utan att få ont, och oftast är det till stor hjälp att höja upp höfterna genom att sitta på en pall, en kudde eller en yogakloss. I en av de 12 ställningar som Vyāsa räknade upp användes också någon form av hjälpmedel att sitta på, så det är något som alltid varit en del av klassisk yoga.
En tumregel är att höfterna bör vara högre upp än knäna i en ställning med korslagda ben, och det kan krävas mer än en kudde för många som inte har så stor rörlighet i höfterna. Om man sitter högt upp kan det också vara skönt att ha stöd under låren, eftersom det brukar kännas ansträngande om det inte finns någonting som tar emot benens vikt.
Experimentera med klossar och kuddar och hitta just det som passar din kropp. Till en början kanske det ändå snabbt blir obekvämt, men efter hand vänjer sig kroppen och kan lättare slappna av. Smärta i leder är värt att vara försiktig med, så ta en paus eller sitt ännu högre upp om knäna börjar att klaga.
Varma hälsningar,
Per
Nästa avsnitt: om andningskontroll.