I början av kapitel 1 fick vi en allmän definition av yoga, men här lägger Patañjali fram en mer specifik definition, nämligen av kriyā-yoga, vilket är utövandets yoga. Det ger oss en föraning om att andra kapitlet i Yoga-sūtra kommer att lyfta fram yogans praktiska aspekter, och de handlingar som en yogautövare rent konkret utför i sin vardag.
Yoga-sūtra 2:1
तपःस्वाध्यायेश्वरप्रणिधानानि क्रियायोगः ॥१॥
tapaḥ-svādhyāyeśvara-praṇidhānāni kriyā-yogaḥ ||1||
Disciplinens hetta, självstudier, samt hängivenhet åt yogans herre utgör utövandets yoga.
tapa – disciplinens hetta, intensitet, stränghet
svādhyāya – självstudier, studier av Veda på egen hand
īśvara – yogans herre, den yogiska idealbilden
praṇidhāna – hängivenhet, tillämpning, inrättning
kriyā – handling, utövande
yoga – förening, sammanlänkning
Utövandets yoga har tre komponenter:
- tapa – att genom andlig övning och disciplin kultivera en ökande intensitet, ett slags brinnande ambition att gå till botten med saker och ting, att ställa saker på sin spets
- svādhyāya – självstudier avser traditionellt att man på egen hand reciterar och studerar yogiska texter, i synnerhet de gamla Veda-skrifterna
- īśvara-praṇidhāna – hängivenhet åt yogans herre nämndes i vers 1:23, och innebär att avsätta tid åt att kontemplera īśvara, det yogiska idealet
Kort om Veda
Veda-skrifterna är de äldsta texterna på sanskrit och har sitt ursprung i den indiska subkontinenten, så långt tillbaka som 1500 f.v.t. Under årtusenden har de överförts i muntlig tradition, och än idag finns det levande traditioner av att memorera och recitera Veda som mantrasång.
Veda betraktas som śruti, ”det hörda” (ś uttalas som sh i engelskans flash), alltså att de inte har författats av människor utan under djup meditation har uppenbarat sig för de heliga asketer som kallades ṛṣi (ṛ kan uttalas ungefär som ett kort ”ri”). Det ger dessa texter en särskild status gentemot andra religiösa och yogiska texter, som i stället kategoriseras som smṛti, ”det ihågkomna”.
Yoga-sūtra 2:2
समाधिभावनार्थः क्लेशतनूकरणार्थश्च ॥२॥
samādhi-bhāvanārthaḥ kleśa-tanū-karaṇārthaśca ||2||
Syftet är att frambringa försjunkenhet och att hämma hemsökelserna.
samādhi – försjunkenhet i meditation
bhāvanā – förverkligande
artha – syfte, objekt
kleśa – hemsökelse, plåga
tanū – svag, tanig
karaṇa – göra, få att bli
Syftet att utöva kriyā-yoga (ā uttalas som ett långt a-ljud) är tvåfaldigt: dels att förverkliga ett tillstånd av försjunkenhet, dels att motverka allt det som mest plågar oss i den förkroppsligade världen. Patañjali kallar en sådan plåga eller hemsökelse för kleśa (ś uttalas alltså som sh i engelskans flash), och de kommer i fem olika skepnader.
Yoga-sūtra 2:3
अविद्यास्मितारागद्वेषाभिनिवेशाः क्लेशाः ॥३॥
avidyāsmitā-rāga-dveṣābhiniveśāḥ kleśāḥ ॥3॥
Hemsökelserna är icke-insikt, jagkänsla, lockelse, motvilja och livslust.
avidyā – brist på insikt, att inte se saker som de är
asmitā – jagkänsla
rāga – lockelse, attraktion
dveṣa – motvilja, avsky
abhiniveśa – begär efter kontinuitet, livslust, livsvilja,
kleśa – hemsökelse, plåga
De olika sorters kleśa som Patanjali radar upp är något helt grundläggande i den mänskliga situationen, och ytterst det som skapar lidande för människorna:
- avidyā – icke-insikt, att inte se saker som de är
- asmitā – jagkänsla
- rāga – lockelse
- dveṣa – motvilja (ṣ uttalas om ett tje-ljud, fast med tungspetsen mot gommen)
- abhiniveśa = livsvilja
De kommande verserna ägnar författaren åt att närmare förklara var och en av dessa.
Kort om kriyā-yoga och karma-yoga
När man lär sig om olika typer av yoga är det ofta till hjälp att veta vad namnet på sanskrit betyder. Men just när det gäller kriyā-yoga, så uppstår det ibland förvirring, eftersom det finns en annan typ av yoga som har ett närbesläktat namn, nämligen karma-yoga, känd från klassiska skrifter som Bhagavad-gītā.
Både kriyā och karma är ord som kommer av roten √kṛ, ”att göra”, så på sätt och vis är de båda ett slags handlingens yoga. Men i praktiken skiljer de sig åt på många sätt. Den som utövar karma-yoga lägger vikt vid att uträtta saker i världen efter bästa förmåga, utan att fästa sig vid resultaten, medan den som utövar kriyā-yoga använder sig av disciplin, studier och hängivenhet för att uppnå de specifika andliga mål som nämns i vers 2:2.
Från teori till praktik
Kapitlets första vers är en bra utgångspunkt för en givande daglig yogapraktik. Vi måste organisera oss för att ge oss själva möjligheten till att utöva de tre komponenterna i kriyā-yoga, som ytterst syftar till att stilla sinnet och minska lidandet.
En del av tapa är den beslutsamhet som gör att vi till exempel ställer väckarklockan lite tidigare på morgonen, för att ge oss själva 10 minuter av rörelse eller meditation innan resten av dagen sätter igång.
För att underlätta svādhyāya kan man införskaffa ett litet yogabibliotek, eller kanske anmäla sig till någon kurs online i yogafilosofi eller mantrasång.
För īśvara-praṇidhāna är det lämpligt att skapa en särskild plats för yogautövande, man kanske har tillgång till en yogalokal, men det kan lika gärna vara ett förhållandevis ostört hörn av ett rum i hemmet.
Gör de förberedelser som just du behöver för att på enklast möjliga sätt kunna fläta in ditt yogautövande i vardagen.
Varma hälsningar,
Per