Det första kapitlet av Yoga-sūtra inleds med en kort översikt av vad yoga är och hur den kan utövas, och efter hand ägnas allt fler strofer åt olika stadier av meditation. På sanskrit kallas kapitlet samādhi-pāda, där pāda helt enkelt betyder kapitel, och samādhi är en djup försjunkenhet i meditation.
I den här översikten finns inga förklaringar eller kommentarer, endast verserna på sanskrit och på svenska. När du hittar ett avsnitt som fångar ditt intresse, klicka på rubriken för att komma till en mer detaljerad artikel, med förklaringar av begrepp och sammanhang som är absolut nödvändiga för att skapa sig en grundläggande förståelse av textens innebörd. Där skrivs också sanskrit med devanāgarī, देवनागरी, utöver vanlig latinsk skrift.
1:1-4 om definitionen av yoga
atha yoga-anuśāsanam ॥1॥
Nu är det yogaundervisning. [1]
yogaś-citta-vṛtti-nirodhaḥ ॥2॥
Yoga är att låta sinnets vändningar stanna upp. [2]
tadā draṣṭuḥ svarūpe’vasthānam ॥3॥
Då befinner sig betraktaren i sin egen form. [3]
vṛtti sārūpyam-itaratra ॥4॥
Annars identifierar den sig med vändningarna. [4]
1:5-11 om sinnets vändningar
vṛttayaḥ pañcatayyaḥ kliṣṭākliṣṭāḥ ॥5॥
Vändningarna är antingen smärtsamma eller godartade och av fem typer: [5]
pramāṇa-viparyaya-vikalpa-nidrā-smṛtayaḥ ॥6॥
Korrekt uppfattning, missuppfattning, föreställning, djup sömn och minne. [6]
pratyakṣānumānāgamāḥ pramāṇāni ॥7॥
Direkt erfarenhet, slutledning, och pålitligt vittnesmål ger korrekta uppfattningar. [7]
viparyayo mithyā-jñānam-atad-rūpa pratiṣṭham ॥8॥
Missuppfattning är skenbar kunskap som inte grundar sig i verklig form. [8]
śabda-jñānānupātī vastu-śūnyo vikalpaḥ ॥9॥
Föreställning uppstår ur verbalt tänkande och saknar verklig substans. [9]
abhāva-pratyayālambanā tamo-vṛttir-nidra ॥10॥
Djup sömn är en dunkel vändning, som baseras på avsaknad av sinnesintryck. [10]
anubhūta-viṣayāsaṁpramoṣaḥ smṛtiḥ ॥11॥
Minne är att inte tappa bort sådant man redan har upplevt. [11]
1:12-16 om praktik och icke-begär
Sinnesstillheten kommer av praktik och icke-begär. [12]
Praktik är strävan efter att uppnå denna stillhet. [13]
Och den blir väl grundad när den utövas omsorgsfullt, under lång tid, utan uppehåll. [14]
Den förståelse som skingrar längtan efter sådant som man har sett eller hört talas om kallas för icke-begär. [15]
Detta blir som högst när kunskap om det rena medvetandet leder till oberördhet inför naturens växlingar. [16]
1:17-18 om upplevelser i djup meditation
vitarka-vicārānandāsmitā-rūpānugamāt-saṁprajñātaḥ ॥17॥
Ett kognitivt stillande av sinnet följer efter tanke, reflexion, sällhet och jagkänsla. [17]
virāma-pratyayābhyāsa-pūrvaḥ saṃskāra-śeṣo’nyaḥ ॥18॥
Den andra sortens stillande, som föregås av praktik i att låta sinnets innehåll stanna upp, har endast spår av latenta intryck. [18]
1:19-22 om tillit, mindfulness och andra andliga förmågor
bhava-pratyayo videha-prakṛti-layānam ॥19॥
För dem som är bortom kroppen och upplösta i naturen finns det anledning att återfödas. [19]
śraddhā-vīrya-smṛti-samādhi-prajñā-pūrvaka itareṣām ||20||
Andra når sinnets stillhet genom tillit, styrka, medveten närvaro, försjunkenhet i meditation samt insikt. [20]
tīvra-samvegānām āsannaḥ ||21||
Stillheten ligger mycket nära för dem som är kraftfullt intensiva. [21]
mṛdu-madhyādhimātratvāt-tato’pi viśeṣaḥ ||22||
Det finns alltså en åtskillnad mellan dem som praktiserar milt, medelhårt respektive intensivt. [22]
1:23-26 om Īśvara, en personlig ledstjärna
īśvara-praṇidhānād-vā ॥23॥
Ett stilla sinne kan också nås genom hängivenhet åt Herren. [23]
kleśa-karma-vipāka-āśayair-aparāmṛṣṭaḥ puruṣa-viśeṣa īśvaraḥ ॥24॥
Herren är en särskild slags rent medvetande, oberört av fördärvlighet, handling, konsekvens och latenta intryck. [24]
tatra niratiśayaṁ sarvajña-bījam ॥25॥
I den finns fröet till oöverträffat allvetande. [25]
pūrveṣām-api guruḥ kālena-anavacchedāt ॥26॥
Den är lärare till och med åt dem som funnits förut, för den begränsas inte av tiden. [26]
1:27-29 om stavelsen oṃ som ett mantra
tasya vācakaḥ praṇavaḥ ॥27॥
Dess uttryck är den ursprungliga stavelsen. [27]
taj-japas-tad-artha-bhāvanam ॥28॥
Att upprepa den är att begrunda dess innebörd. [28]
tataḥ pratyak-cetanādhigamo’py-antarāyābhavaś-ca ॥29॥
Ur detta uppnås inre medvetenhet, och alla hinder elimineras. [29]
1:30-32 om distraktioner
vyādhi-styāna-saṃśaya-pramāda-ālasya-avirati-bhrānti-darśana-alabdha-bhūmikatva-anavasthitatvāni citta-vikṣepās-te-’ntarāyāḥ ॥30॥
Sjukdom, håglöshet, tvivel, nonchalans, lättja, åtrå, förvirrat synsätt, brist på framsteg, och instabilitet är distraktioner för sinnet som utgör dessa hinder. [30]
duḥkha-daurmanasya-aṅgamejayatva-śvāsapraśvāsāḥ vikṣepa sahabhuvaḥ ॥31॥
Lidande, förtvivlan, skakande lemmar samt in- och utandning åtföljer distraktionerna. [31]
tat-pratiṣedha-artham-eka-tattva-abhyāsaḥ ॥32॥
För att motverka dem praktiseras en enda sanning. [32]
1:33 (om välvilja och sinnesro)
maitrī-karuṇā-muditopekṣāṇāṁ sukha-duḥkha-puṇyāpuṇya-viṣayāṇāṁ bhāvanātaś-citta-prasādanam ||33||
Ett klart sinne ges av att odla vänlighet inför lycka, medkänsla inför lidande, glädje inför det rätta och överseende inför det orätta. [33]
1:34-40 (om fler sätt att nå ett klart sinne)
pracchardana-vidhāraṇābhyāṁ vā prāṇasya ॥34॥
Eller genom att andas ut och att hålla andan. [34]
viṣaya-vatī vā pravṛttir-utpannā manasaḥ sthiti-nibandhanī ॥35॥
Eller genom att hålla sinnet stadigt när nya sinnesintryck uppstår. [35]
viśokā vā jyotiṣmatī ॥36॥
Eller genom det skimmer som är fritt från lidande. [36]
vīta-rāga-viṣayam vā cittam ॥37॥
Eller genom ett sinne fritt från begär. [37]
svapna-nidrā-jñāna-ālambanam vā ॥38॥
Eller genom den kunskap som stöder sig på sömn med eller utan drömmar. [38]
yathā-abhimata-dhyānād-vā ॥39॥
Eller genom att meditera enligt ens egna tendenser. [39]
paramāṇu-parama-mahattvānto‘sya vaśīkāraḥ ॥40॥
Dess bemästrande sträcker sig från det allra minsta till det allra största. [40]
1:41 (om upplevelsen av ett stillnande sinne)
kṣīṇa-vṛtter-abhijātasyeva maṇer-grahītṛ-grahaṇa-grāhyeṣu
tat-stha-tad-añjanatā samāpattiḥ ॥41॥
För den vars sinnesvändningar avmattas, sker det en sammansmältning av den som fattar, fattandet och det som fattas – som när en klar ädelsten antar färgen av det som den vilar på. [41]
1:42-46 om olika former av sammansmältning
tatra śabdārtha-jñāna-vikalpaiḥ saṁkīrṇā savitarkā samāpattiḥ ॥42॥
Sammansmältningen är tankefylld så länge den flätas ihop med konceptualisering, vetande och semantik. [42]
smṛti-pariśuddhau svarūpa-śūnyeva-arthamātra-nirbhāsā nirvitarkā ॥43॥
Tankefri blir den när minnet renats, som om det tömts på sin egen form, så att objektet är det enda som skiner fram. [43]
etayaiva savicārā nirvicārā ca sūkṣma-viṣaya vyākhyātā ॥44॥
På liknande sätt beskrivs den i förfinade tillstånd som reflexionsfylld respektive reflexionsfri. [44]
sūkṣma-viṣayatvam-ca-aliṇga paryavasānam ॥45॥
Och tillståndets förfining kulminerar i det odefinierbara. [45]
tā eva sabījaḥ samādhiḥ ॥46॥
Alla dessa är fröad försjunkenhet. [46]
1:47-51 om försjunkenhet utan frön
nirvicāra-vaiśāradye-’dhyātma-prasādaḥ ॥47॥
I bemästrandet av det reflexionsfria finns klarhet om det autentiska jaget. [47]
ṛtambharā tatra prajñā ॥48॥
Där bär insikten riktighet. [48]
śruta-anumāna-prajñābhyām-anya-viṣayā viśeṣa-arthatvāt ॥49॥
Den är något annat än insikt från undervisning eller slutledning, eftersom den inriktar sig på det specifika. [49]
tad-jaḥ saṁskāro-‘nya-saṁskāra-pratibandhī ॥50॥
Ett latent intryck som föds ur detta undertrycker andra latenta intryck. [50]
tasyāpi nirodhe sarva-nirodhān-nirbījaḥ samādhiḥ ॥51॥
När till och med detta har stannat upp, infinner sig – genom att allting då har stannat upp – frölös försjunkenhet. [51]