Alla som utövar aṣṭāṅga-yoga enligt Pattabhi Jois’ metod inleder sina yogapass med att sjunga ett mantra på sanskrit. Låt oss reda ut vad mantrat handlar om.
Det består av två delar med olika ursprung, där den första är hämtad ur den medeltida skriften Yoga-tārāvalī. Den hyllar alla lärare och den lärdom som förs vidare genom yogatraditionerna.
वन्दे गुरूणां चरणारविन्दे संदर्शितस्वात्मसुखावबोधे ।
vande gurūṇāṃ caraṇāravinde saṃdarśita-svātma-sukhāvabodhe |
Jag vördar guruernas båda lotusfötter, som väcker insikt om glädjen i vår innersta natur,
vande – jag vördar
guru – guru
caraṇa – fot
āravinda – lotus
saṃdarśita – visad, manifesterad
svātma – egen natur
sukhā – glädje
avabodha – uppvaknande; lärdom
निःश्रेयसे जाङ्गलिकायमाने संसारहालाहलमोहशान्त्यै ॥
niḥśreyase jāṅgalikāyamāne saṃsāra-hālāhala-moha-śāntyai ||
som är den främsta djungeldoktorn, som helar den feberyra som kommer ur den värdsliga existensens gift.
niḥśreyasa – bäst, oöverträffad, ypperst
jāṅgali – som lever i djungeln, en ormtjusare
kāyamāne – anpassad för kroppen
saṁsāra – cykel av lidande, värdslig existens
hālāhala – gift
moha – vanföreställning, sinnesförvirring, yrsel
śāntyai – lugna ner, ge fred åt
Guruns fötter liknas vid en lotusblomma, som i yogans symbolik står för andlig utveckling. Ett traditionellt sätt i Indien att visa vördnad inför någon som t.ex. är gammal och vis är att röra vid personens fötter.
Eftersom gurūṇāṃ är en pluralform (minst tre, kanske oändligt många) förstår vi att det inte handlar om att buga inför en specifik guru, utan inför alla de källor till kunskap som hjälper oss att hantera vår situation i livet.
Ordet hālāhala i den andra strofen väcker direkt associationer till den hinduiska myten Samudra-manthana, där gudar och demoner hjälps åt för att kärna ett hav av mjölk. Precis som när man kärnar grädde till smör, så hoppades gudarna kunna framställa odödlighetens nektar genom att röra om i havet.
Tyvärr visade det sig att ett dödligt gift, hālāhala, var en biprodukt i processen, och det spred sig över havets yta och gjorde alla som kom i närheten sjuka.
Den enda som vågade sig på att försöka hantera giftet var Śiva, offrets gud, som oftast föredrog att bo i en hydda ute i djungeln hellre än att umgås i societén bland andra gudar. Han böjde sig ner mot havets yta och sög upp giftet, men svalde det inte hela vägen, utan höll det i halsen halvvägs ner, vilket gjorde halsen alldeles blå. Genom att varken helt och hållet ta hālāhala till sig eller stöta bort det, visade Śiva botemedlet mot den förvirring som ofta kännetecknar vår värdsliga existens.
Den andra delen av mantrat är en traditionell visualisering av Patañjali, den mytiska författaren till Yoga-sūtra.
आबाहुपुरुषाकारं शङ्खचक्रासिधारिणम् ।
ābāhu-puruṣākāraṃ śaṅkha-cakrāsi-dhāriṇam |
Inför den vars överkropp är som en människas,
som håller en snäcktrumpet, en diskus och ett svärd,
ābāhu – i höjd med armarna
puruṣa – människa
ākāra – form, utseende
śaṅkha – snäcktrumpet
cakra – diskus
āsi – svärd
dhāriṇa – hållandes
सहस्रशिरसं श्वेतं प्रणमामि पतञ्जलिम् ॥
sahasra-śirasaṃ śvetaṃ praṇamāmi patañjalim ||
som har tusen bländvita huvuden; jag bugar inför Patanjali.
sahasra – tusen
śirasa – huvud
śveta – vit, skinande
praṇamāmi – jag bugar
Patañjali – författaren till Yoga-sūtra
Patañjali beskrivs som en blandning mellan människa, gud och serpent.
Tusen skinande huvuden kröner dess skepnad som Ananta-śeṣa, den kosmiska serpent vars svans är oändligt lång, och som likt hal spagetti slinker ner mellan alla kategorier som sinnet försöker applicera på världen.
Ananta avbildas ofta tillsammans med Viṣṇu, och i detta mantra håller Patañjali i de magiska föremål som vi typiskt ser i gudens många händer.
Snäcktrumpeten väcker oss och manar till handling. Den utstöter ett mystiskt ljud som kan starta ett yogiskt strävande.
Diskusen är tidens virvel och därför ett oövervinnerligt vapen gentemot allt och alla. Viṣṇu använder den i flera olika myter, t.ex. för att skära huvudet av demonen Rāhu i myten om kärningen av mjölkhavet.
Svärdet står för den skarpa urskillning som kan skilja namn från form, men som är tveeggat och samtidigt riskerar att verka på den identitet som bäraren har byggt upp.
Bugningen åt Patañjali är en tydlig ledtråd från Pattabhi Jois att utövare av hans form av ashtangayoga kan ha något att hämta från Yoga-sūtra, trots att skriften inte alls fokuserar på den fysiska āsana-praktik som skolan är mest känd för.
Ordet praṇamāmi avser typiskt den sortens bugning där man faktiskt lägger sig ner på marken framför den som man vill visa vördnad inför. Kanske är det en blinkning åt de solhälsningar som följer direkt efter det inledande mantrat.
PS: Läs också artikeln Avslutande mantra för ashtangayoga