I Yoga-sūtra 1:12-16 förklarades de båda övergripande yogiska metoderna: abhyāsa och vairāgyam, praktik och icke-begär. Nu vänder sig Patañjali inåt, och beskriver i sina nästa bägge verser de upplevda intryck som processen att stilla sinnet medför.
De flesta läsare förknippar dessa inre skeenden med djup meditation, även om det inte uttalat står så i skriften. Det är förstås svårt att sätta ord på den här typen av förfinade inre erfarenheter; ytterst är det något som måste upplevas direkt, snarare än något som man förstår rent intellektuellt. Samtidigt är det intressant att få en karta över den värld som man kommer att färdas i under sinnets stillande.
Yoga-sūtra 1:17
वितर्कविचाराअनन्दास्मितारूपानुगमात्संप्रज्ञातः ॥१७॥
vitarka-vicārānandāsmitā-rūpānugamāt-saṁprajñātaḥ ॥17॥
Ett kognitivt stillande av sinnet följer efter tanke, reflexion, sällhet och jagkänsla.
vitarka – tanke, konkret övervägande, negativ tanke
vicāra – reflektion, subtil mental process
ānanda – lycka, glädje, salighet
asmitā – jagkänsla
rūpa – form
anugamāt – från att associera med; följa efter
saṃprajñāta – med kognition, helt känd, korrekt uppfattad
Under delar av processen att stilla sinnet upplever yogautövaren fortfarande kognition i form av olika förnimmelser. De fyra former som listas här går successivt mot mer intim introspektion:
- vitarka – ett objekt hålls i fokus i tanken
- vicāra – en mental reflexion går bortom objektets konkreta fysiska form
- ānanda – genom att släppa taget om sinnets innehåll uppnås en känsla av lätthet, frihet och lycka
- asmitā – kognitionen är inte längre upptagen av den föränderliga världen, varken den inre eller yttre, utan speglar i stället det eviga jaget
Mer om saṃkhyā
Precis som vers 16, så tolkas vers 17 ofta i termer av filosofin sāṃkhya, där världen först och främst delas in i en betraktare, puruṣa, och det som betraktas, prakṛti.
Puruṣa (ṣ uttalas som sh i engelskans shell) är det eviga, rena medvetandet.
Prakriti (uttalas prakriti eller prakruti) är kreativ energi i ständig förändring som bygger upp allt vi ser och upplever i världen. Prakṛti innefattar alltså inte bara den fysiska världen, utan också alla våra tankar och känslor, föreställningar och koncept.
Enligt sāṃkhya tenderar puruṣa hela tiden att begå misstaget att förväxla sin egen identitet med någon del av prakṛti; till exempel när vi tror att det är sinnets innehåll – våra tankar, kunskaper och värderingar – som definierar vem vi är (som i vers 4). Det är ett avgörande missförstånd, som gör att vi klänger oss fast vid allt det som är dömt att nötas sönder av tidens tand, och det skapar lidande.
Prakṛti indelas i sin tur hierarkiskt i många olika beståndsdelar, som har olika grad av förfining. De grövsta är de fem fysiska elementen: eld, vatten, jord, vind och rymd. Den mest förfinade är buddhi, intellektet, som ligger allra närmast puruṣa, det sanna jaget.
Så de olika stadierna vitarka, vicāra, ānanda och asmitā, anses ofta beskriva en försjunkenhet i meditation vars fokus successivt går från grövre beståndsdelar av prakṛti i riktning mot de förfinade beståndsdelar som ligger närmast det rena medvetandet.
Yoga-sūtra 1:18
विरामप्रत्ययाभ्यासपूर्वः संस्कारशेषोऽन्यः ॥१८॥
virāma-pratyayābhyāsa-pūrvaḥ saṃskāra-śeṣo’nyaḥ ॥18॥
Den andra sortens stillande, som föregås av praktik i att låta sinnets innehåll stanna upp, har endast spår av latenta intryck.
virāma – stillande, uppstannande, avslutande
pratyaya – sinnets innehåll, intention
abhyāsa – praktik, övning
pūrva – föregående, tidigare
saṃskāra – latent intryck
śeṣa – rest, spår
anya – annan, annorlunda
I de tillfällen då förnimmelserna som nämndes i förra versen försvinner helt, så återstår endast saṃskāra. Det är intryck som ligger dolda, med potentialen att aktiveras och generera karma, nya handlingar.
Kort om karmisk existens
Författaren utgår från ett sammanhang där livet ses som en cyklisk process av födelse och återfödelse. Handlingar, karma, tenderar att resultera i latenta intryck, saṃskāra, som kan ses som ett slags sublimerad ärrbildning.
Saṃskāra ligger dolda och väntar livstid efter livstid, och när de till slut aktiveras genererar de ytterligare handlingar, och det metafysiska ekorrhjulet spinner vidare.
Från teori till praktik
När man läser olika kommentarer till dessa (och många andra) verser i Yoga-sūtra ser man en spretande helhetsbild av vilt skilda tolkningar. Kontentan blir att det är riskabelt att satsa alla sina kort på en källa, och att du har allt att vinna på att utforska detta område med egna experiment.
För att experimentera med meditation räcker det att sätta sig ner bekvämt med upprätt ryggrad och sedan sitta stilla. Många väljer andningen som ett första objekt för meditation. Även om alla de fyra stadier som nämns i vers 17 alla fortfarande innefattar något slags förnimmelser, så krävs det ändå att några lager skalas bort innan man över huvud taget kan sägas ha nått stadiet vitarka, att ha ett objekt i fokus.
Om man till exempel tänker ”Nu har jag äntligen hittat ett rent fokus!” så har den tanken i sig redan lett en bort från detta fokus. Det gäller alla stadierna: tanken ”Det här måste vara ānanda som Patanjali talar om.” innebär att du redan har ramlat ur din försjunkenhet i meditation. Det händer hela tiden även för erfarna mediterare. Men det är ingen fara, för vi kan alltid återvända till nuet och börja om på nytt.
Varma hälsningar,
Per
Nästa avsnitt: Yoga-sūtra 1:19-22