När sinnet börjar stillna, går det inte längre att skilja mellan den som observerar och det som observeras. Den uppdelningen som vi är så vana vid kollapsar helt, så att delarna smälter samman till en enhet, vilket Patañjali illustrerade med ädelstensliknelsen i vers 41. I de följande verserna går författaren igenom fyra olika varianter av sammansmältning, samāpattih.
Yoga-sūtra 1:42
तत्र शब्दार्थज्ञानविकल्पैः संकीर्णा सवितर्का समापत्तिः ॥४२॥
tatra śabdārtha-jñāna-vikalpaiḥ saṁkīrṇā savitarkā samāpattiḥ ॥42॥
Sammansmältningen är tankefylld så länge den flätas ihop med konceptualisering, vetande och semantik.
śabdārtha – betydelse av ord
jñāna – kunskap
vikalpaḥ – konceptualisering, fantasi
saṁkīrṇā – sammanflätning, blandning, förväxling
savitarkā – med tanke, tankefylld
samāpattiḥ – enhet, sammanfallande
Vitarka är när tanken håller ett objekt i fokus, och förledet sa- betyder helt enkelt “med”. Så den sammansmältning som är savitarka innefattar fortfarande språkliga och associerande tankeprocesser.
Yoga-sūtra 1:43
स्मृतिपरिशुद्धौ स्वरूपशून्येवार्थमात्रनिर्भासा निर्वितर्का ॥४३॥
smṛti-pariśuddhau svarūpa-śūnyeva-arthamātra-nirbhāsā nirvitarkā ॥43॥
Tankefri blir den när minnet renats, som om det tömts på sin egen form, så att objektet är det enda som skiner fram.
smṛtiḥ – minne, mindfulness
pariśuddhi – renad
svarūpa – egen form
śūnyā – tom
iva – liksom
artha – ändamål, essens, objekt
mātra – enbart
nirbhāsā – lyser igenom, är upplyst eller uppenbar
nirvitarkā – bortom tanke
När alla associationer och inlärda referenser faller bort, och upplevelsen alltså töms på sådant som har med jaget att göra, är det objektet i fokus som framträder allt klarare. Då blir sammansmältningen nirvitarka, där förledet nir- betyder “utan” eller “bortom”. Nirvitarkā samāpattiḥ är alltså en sammansmältning där tankens slöjor har lättats, och objektets verkliga natur lyser igenom.
Yoga-sūtra 1:44
एतयैव सविचारा निर्विचारा च सूक्ष्मविषय व्याख्याता ॥४४॥
etayaiva savicārā nirvicārā ca sūkṣma-viṣaya vyākhyātā ॥44॥
På liknande sätt beskrivs den i förfinade tillstånd som reflexionsfylld respektive reflexionsfri.
etayā – genom detta
eva – så, likaledes
savicārā – med reflexion, med övervägande
nirvicārā – bortom reflexion, bortom övervägande
sūkṣma – subtil, fin, svårfångad
viṣaya – tillstånd
vyākhyātā – förklarad, beskriven
Då sinnet stillas kan vi också röra oss från grövre manifestioner av naturen mot de med förfinade.
Enligt sāṃkhya-filosofin är våra vanliga sinnesupplevelser, till exempel syn, hörsel och beröring, förknippade med naturens grövre uttryck, medan sinnet (manaḥ), jag-känslan (ahaṃkāra) och intellektet (buddhi) ses som mer subtila verktyg.
På den skalan från det grövre till det förfinade ligger alltså vicāra på en mer subtil nivå av mentala processer än vitarka. Begreppen vitarka och vicāra nämndes i vers 1:17, och även om betydelsen av dessa begrepp är vidare än vad som kan fångas med ett par svenska ord, så kan man i alla fall ta fasta på att vitarka är den direkta, grövre formen av tankeaktivitet, medan vicāra är mer förfinad.
Yoga-sūtra 1:45
सूक्ष्मविषयत्वम्चालिण्ग पर्यवसानम् ॥४५॥
sūkṣma-viṣayatvam-ca-aliṇga paryavasānam ॥45॥
Och tillståndets förfining kulminerar i det odefinierbara.
sūkṣma – subtil, fin, svårfångad
viṣaya – tillstånd
aliṇga – omärkt, omärkbar, odefinierbar, ej manifesterad
paryavasānam – avslut, slutsats
Resan mot ständigt förfinade upplevelser leder i yttersta led mot prakṛti, där den kreativa energin befinner sig i helt omanifesterad form.
Yoga-sūtra 1:46
ता एव सवीजः समाधिः ॥४६॥
tā eva sabījaḥ samādhiḥ ॥46॥
Alla dessa är fröad försjunkenhet.
tāḥ – dessa
eva – verkligen; [emfatisk partikel, utfyllnad ]
sabījaḥ – med frö
samādhiḥ – försjunkenhet
Alla de ovan beskrivna tillstånden har fortfarande ett frö, bījaḥ, det vill säga de är fortfarande förankrade i den karmiska cykeln av död och återfödelse (se även artikeln om vers 1:17-18). Sådana frön producerar samskāra, alltså de latenta intryck som förr eller senare ger upphov till nya handlingar. Vi förstår också här att samāpattiḥ är en typ av samādhi, vilket för de flesta yogautövare är en mycket vanligare term för meditativ försjunkenhet.
Fyra former av fröad försjunkenhet
För att sammanfatta så har vi alltså följande former av fröad försjunkenhet:
- Tankefylld sammansmältning, savitarkā samāpattiḥ (1:42)
- Tankefri sammansmältning, nirvitarkā samāpattiḥ (1:43)
- Reflektionsfylld sammansmältning, savicārā samāpattiḥ (1:44)
- Reflektionsfri sammansmältning, nirvicārā samāpattiḥ (1:44)
Från teori till praktik
De här verserna blir förmodligen meningsfulla först för den som har en väl etablerad meditationsrutin.
Du som har börjat bli van vid meditation och att hålla ett objekt i fokus kanske redan upplever att tankarna, åtminstone under ytterst korta ögonblick, skalas bort och att du får en mer direkt upplevelse av objektet. Men är det så att du fortfarande betecknar objektet eller andra delar av upplevelsen med olika (outtalade) etiketter? Om du observerar andningen genom rörelserna i din ”bröstkorg”, eller om du känner dina sittben mot ”golvet”, så finns det fortfarande element av vitarka i upplevelsen.
Och när objektet till slut tränger fram genom alla språkliga och meningsbyggande referenser, så kvarstår förmodligen element av vicāra, till exempel upplevelsen av en själv som ett slags betraktare.
När allt kommer till kritan är det endast den egna upplevelsen som kan urskilja var gränserna går mellan de fyra former av fröad försjunkenhet som nämnts här. Så jag kan inte mycket mer än att önska lycka till inför din personliga upptäcktsresa.
Varma hälsningar,
Per