Namaste är ett ord för hälsning på sanskrit.
Namaḥ betyder ”bugning”, te betyder ”för dig”. Det aspirerande ljudet ḥ blir till –s- av grammatiska skäl, och namaste betyder alltså ”bugning för dig” eller ”jag hälsar dig”. Många yogalärare väljer att påbörja eller avsluta lektionen med hälsningen.
Ibland får man förklarat att namaste skulle vara en hälsning med mer speciell innebörd, t.ex. ”det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig”. Men traditionellt verkar det inte finnas någon särskild yogabetydelse av ordet, så det kan snarare ses som en personlig utbrodering. Och visst är det väl så att en hälsning alltid är mellan det gudomliga i människorna, för dem som tänker på livet i sådana termer, vare sig den uttalas på sanskrit eller på svenska?
Samtidigt kan det vara lättare att förknippa ett främmande och exotiskt ord med en mer fyllig innebörd, och ett sätt att se det hela är att en sådan användning ritualiserar ordet. Ett ord som ritualiseras väljs ut för att representera något heligt eller högtidligt, och kan då också mista delar av sin vanliga, mer jordnära betydelse.
Helt klart är i alla fall att de flesta som använder ordet namaste i yogasammanhang låter det uttrycka djup respekt gentemot andra. Ofta låter man handflatorna mötas framför hjärtat samtidigt som man uttalar namaste, och kanske man också bugar en aning. Handgesten kallas añjali mudrā (vilket kan översättas med ”vördnadsgest”) inom yoga, men används också flitigt som vanlig hälsning i Indien. Vissa föredrar att låta gesten tala för sig själv och uttalar inte ordet namaste.
Namaste betyder inte ”tack”, men enligt min erfarenhet är det många som lägger in en känsla av tacksamhet i det namaste som avslutar en yogaklass. Om man menar tack, så är det förstås tydligare att säga just tack. Eller både tack och namaste: ”Tack och hej!”
Relaterade termer är namaskar som i ”surya namaskar”, solhälsning, och namastubhyam, ”hälsning till dig”, som är en artigare form av namaste. Dessutom är om namah śivaya, ”om, hälsning åt Shiva” ett vanligt mantra.