I vers 1:33 tipsade Patañjali om att vänlighet, medkänsla, glädje och överseende i alla livets möten ger sinnesro. Men det är bara ett av många sätt att främja ett stilla sinne, menar författaren, och radar i de följande verserna upp flera andra alternativ. Yoga-sūtra är alltså inte dogmatisk, utan uppmanar utövaren att experimentera och finna sin egen väg.
Yoga-sūtra 1:34
प्रच्छर्दनविधारणाभ्यां वा प्राणस्य॥३४॥
pracchardana-vidhāraṇābhyāṁ vā prāṇasya ॥34॥
Eller genom att andas ut och att hålla andan.
pracchardana – utstötning, utandning
vidhāraṇā – hållande, återhållande
vā – eller
prāṇa – andning
Det finns en koppling mellan sinnet och andningen (läs mer om detta), vilket också gör andningen till ett verktyg för den som vill påverka sitt sinnestillstånd.
Snarare än att beskriva någon specifik andningsteknik, verkar den här versen göra en mer generell observation av vilka delar av andningen som har en lugnande effekt. Medan inandning och snabba andetag verkar uppiggande, brukar utandning och att hålla andan vara mer rogivande.
Yoga-sūtra 1:35
विषयवती वा प्रवृत्तिरुत्पन्ना मनस: सथितिनिबन्धनी॥३५॥
viṣaya-vatī vā pravṛttir-utpannā manasaḥ sthiti-nibandhanī ॥35॥
Eller genom att hålla sinnet stadigt när nya sinnesintryck uppstår.
viṣaya-vatī – innehållandes ett sinnesobjekt
pravṛtti – aktivitet, fortskridande, intryck
utpannā – uppstående
mana – sinnet
sthiti – stillastående, stabilitet
nibandhanī – hållande, bindande, orsakande
Att lugnt observera allt det som man hör, ser, känner, luktar och smakar ger också sinnesfrid. Den som utövar mindfulness i mötet med nya intryck kan kultivera en inre process, och inte bara reagera utåt.
Yoga-sūtra 1:36
विशोका वा ज्योतिष्मती॥३६॥
viśokā vā jyotiṣmatī ॥36॥
Eller genom det skimmer som är fritt från lidande.
viśokā – smärtfri, utan sorg
jyotiṣmatī – som har lyster, som skimrar
Patañjali ger oss här en kryptisk vers. Jag gillar en tolkning som knyter an till de tre guṇa som utgör naturens beståndsdelar enligt sāṃkhya-filosofin (se artikeln om vers 1:12-16 för en introduktion till sāṃkhya och guṇa).
Alla våra upplevelser är enligt sāṃkhya sammansatta av tre komponenter: rajas är rörelse, tamas är tyngd och sattva är skimmer. Ett sattviskt tillstånd är fritt både från de begär som uppstår i rajas och den vresighet som kännetecknar stunder av tamas. I sattviska upplevelser finner sinnet trygghet och ro.
Så länge vi kan hålla sinnet i ett sattviskt tillstånd, utan att för den sakens skull bli alltför fästa vid ett sådant lugn, kan vi också få uppleva ögonblick av sinnesfrid.
Yoga-sūtra 1:37
वीतरागविषयं वा चित्तम्॥३७॥
vīta-rāga-viṣayam vā cittam ॥37॥
Eller genom ett sinne fritt från begär.
vīta – utan
rāga – begär
viṣaya – sinnesobjekt
citta – sinnet
Begär hör till den guṇa som kallas rajas, och som nämnts ovan står den för rörelse. När vi tänker på saken kan vi förstå att begär vanligen leder till någon sorts rörelse, och att det är genom vairāgya (icke-begär, se vers 12-16) som vi har möjlighet att uppleva ett djupare lugn.
Yoga-sūtra 1:38
स्वप्ननिद्राज्ञानालम्बनं वा॥३८॥
svapna-nidrā-jñāna-ālambanam vā ॥38॥
Eller genom den kunskap som stöder sig på sömn med eller utan drömmar.
svapna – sömn
nidrā – djup sömn
jñāna – kunskap
ālambana – stöd
Svapna är sömn i ett drömmande tillstånd, medan nidrā är drömlös sömn. Bägge dessa tillstånd kan ge kunskap som leder till ett stilla sinne. Här handlar det alltså inte om att tolka drömmars innehåll eller så, utan om att bli medveten om de mekanismer som verkar i sinnet i sovande tillstånd.
Yoga-sūtra 1:39
यथाभिमतध्यानाद्वा॥३९॥
yathā-abhimata-dhyānād-vā ॥39॥
Eller genom att meditera enligt ens egna tendenser.
yathā – enligt
abhimata – som man dras till
dhyāna – meditation
Det bästa sättet att förankra sin meditation i vardagen är att utgå från sina egna anlag och sin egen situation. Hellre än att utgå från abstrakta idéer om hur en ideal kontemplation ser ut, kan vi ta det som är mest angeläget i livet just nu och göra det till objekt för vår meditation.
Yoga-sūtra 1:40
परमाणुपरममहत्त्वान्तोऽस्य वशीकारः ॥४०॥
paramāṇu-parama-mahattvānto‘sya vaśīkāraḥ ॥40॥
Dess bemästrande sträcker sig från det allra minsta till det allra största.
När meditation utövas på ett fulländat sätt kan vad som helst, stort som smått, användas som fokuspunkt.
parama – största; allra, mest utpräglade
aṇu – pytteliten
mahattva – storhet, utsträckning
anta – ända till
asya – dess
vaśīkāra – bemästrande
Från teori till praktik
Med många olika möjligheter kan det vara lätt att glömma att vi trots allt behöver öva under lång tid utan uppehåll för att etablera vår andliga övning (se Yoga-sūtra 1:14).
Det finns en gammal historia om en man som ville gräva en brunn. Han valde ut ett lämpligt ställe, satte spaden i marken och började gräva. När han efter mycket kommit två meter ner i marken efter mycket slitsamt arbete, hade han fortfarande inte funnit vatten. Han valde då att gå en bit bort, välja ut en ny plats och prova där i stället. När han även där hade jobbat sig två meter ner i marken gav han upp också den platsen, och valde att försöka på nytt på ett annat ställe. På detta vis kom han aldrig djupt nog för att nå den källa han sökte, som han kanske hade funnit om han hållit sig till en plats, vare sig det egentligen var den allra bästa platsen eller ej.
På samma sätt finns det en risk med att yogans öppna metodik erbjuder oss olika valmöjligheter. Vi tenderar att överge en övning så fort vi stöter på motstånd, när det kanske i själva verket är just genom att övervinna dessa svårigheter som vi kan uppleva andlig utveckling.
Så välj en av de ovanstående verserna att utforska med ett visst mått av tålamod. Du kan till exempel sitta och långsamt göra utandningen längre än inandningen (1:34). Eller fokusera på ett skimrande ljus i huvudets krona (1:36). Eller meditera över det som verkar mest angeläget i ditt liv just nu (1:39-40). Välj en övning som du tror att du kan hålla dig till under längre tid.
Varma hälsningar,
Per