De båda första grenarna i Patañjalis åttafaldiga yoga är yama och niyama, ”återhållande” och ”iakttagande”. Man kan tänka på yama som etiska förhållningssätt för att leva i harmoni med omvärlden, medan niyama lägger fokus på hur man tar hand om sig själv på bästa sätt.
Tillsammans innefattar yama och niyama alla de riktlinjer och goda vanor som en disciplinerad yogautövare anammar för att leva på ett sätt som gynnar en andlig praktik. Det finns många österländska traditioner som betonar hur viktigt detta är, och det är långt ifrån bara Yoga-sūtra som nämner återhållanden och iakttaganden.
Olika skrifter har genom historien räknat upp olika antal: till exempel kan man i Haṭha-pradīpikā av Svātmārāma läsa om hela tio yama och tio niyama, medan Patañjali i sin Yoga-sūtra har valt att beskriva fem av varje.
Yoga-sūtra 2:30
अहिंसासत्यास्तेय ब्रह्मचर्यापरिग्रहाः यमाः ॥३०॥
ahiṃsā-satyāsteya-brahmacaryāparigrahāḥ yamāḥ ||30||
Återhållandena är: icke-våld, ärlighet, icke-stöld, de heligas väg och icke-ägande.
ahiṃsā – icke-våld, icke-skadande
satya – ärlighet, sanning
asteya – icke-stöld
brahma – någon med helig kunskap
carya – väg; uppförande
aparigraha – icke-ägande; icke-habegär
yama – återhållande
Var och en av de fem återhållandena innebär att man på olika sätt begränsar sina attityder och sitt beteende:
- ahiṃsā – icke-våld – att inte vilja döda eller skada
- satya – ärlighet – att tala sanning, vara uppriktig och autentisk
- asteya – icke-stöld – att inte stjäla eller ta emot gåvor där det förväntas något i gengäld
- brahmacarya – de heligas väg – att leva i celibat och på andra sätt kontrollera sin sexualdrift, så att livet istället kan präglas av sökandet efter helig kunskap
- aparigraha – icke-ägande – att inte äga mer än det allra nödvändigaste
Yama är den första grenen i den åttafaldiga yogan, och allra först av de fem återhållandena kommer icke-våld, ahiṃsā (ā är ett långt a-ljud). I klassiska yogaskrifter brukar det viktigaste nämnas först i uppräkningar, och ahiṃsā har alltså högsta prioritet.
En djupare förståelse av till exempel satya, ärlighet, inkluderar därför att man inte uttalar en sanning om den leder till skada. Många som vill leva hederligt sätter en ära i att alltid uttrycka sig sanningsenligt, och Patañjalis andra yama bekräftar också hur viktigt detta är för en yogautövare. Ändå går det inte att absolut hålla på den regeln, eftersom den är underordnad principen om icke-våld.
Djupt inne i många av oss finns en vilja att förklara världen och hur man ska leva i den med hjälp av absoluta idéer, men det krävs ett mer nyanserat förhållningssätt än så för att navigera korrekt bland de yama som tas upp i Yoga-sūtra.
För att finna de rätta nyanserna kan det vara till hjälp att studera bhasya, kommentarer till Yoga-sūtra. Hariharānanda förtydligar till exempel att en vana att ofta påpeka sina vänners brister på ett sanningsenligt men okänsligt sätt inte heller är satya.
Kort om fördelen med termer på sanskrit
Om satya kan översättas till ”ärlighet” på svenska, finns det då över huvud taget någon vits med att nämna termen på sanskrit? Ja, det finns faktiskt något som talar för att använda ett främmande ord: det som vi själva tänker på som ärlighet kanske ändå inte överlappar så väl med vad traditionen lägger i begreppet satya.
Eller annorlunda uttryckt: den som söker personlighetsutveckling idag kan säkert få mycket ut av att fråga sig ”vad betyder ärlighet för mig?”, men den som söker andlig utveckling i Patañjalis fotspår frågar hellre ”vad betyder satya traditionellt sett i klassisk yoga?”.
Även om det kan verka krångligt ibland med termer på sanskrit, så finns det faktiskt en fördel med att indisk andlighet har ett särskilt språk: det blir lättare att söka efter den andliga innebörden när vi inte lika starkt påverkas av ordens vardagliga betydelse.
Yoga-sūtra 2:31
जातिदेशकालसमयानवच्छिन्नाः सार्वभौमामहाव्रतम् ॥३१॥
jāti-deśa-kāla-samayānavacchinnāḥ sārva-bhaumāḥ mahā-vratam ||31||
Detta stora löfte begränsas inte av sysselsättning, plats, tid eller omständigheter.
jāti – existens; familj, position, kast
deśa – plats, land
kāla – tid
samaya – omständighet
anavacchinnā – ej begränsad, ej bunden
sarva – alla
bhaumā – situation
mahā – stor
vrata – löfte
I den här versen betonar Patañjali att yama är det stora löftet, som ska hållas utan undantag.
Det är kanske också här som vi finner den mest påfallande motsättningen mellan traditionen som presenteras i Yoga-sūtra och sättet som modern yoga utövas. De flesta som praktiserar yoga idag är nog sexuellt aktiva, äter kanske kött och fisk, och har ofta lägenheten full med prylar, vanor som i Patañjalis ögon skulle vara uppenbara avsteg från brahmacarya, ahiṃsā och aparigraha.
Den yoga som Patañjali skriver om utövades av asketer utan familjeliv, där brahmacarya (c uttalas som ch i cha-cha-cha), de heligas väg, innefattade att leva i celibat. Man stöter idag på moderna tolkningar, till exempel att brahmacarya för en nutida yogautövare inte innebär total avhållsamhet från sexuella relationer, men att sådana måste genomsyras av värden som icke-våld, ärlighet och icke-stöld.
Hur rimligt detta än låter, så verkar det vara just sådana omförhandlingar som Patañjali uttryckligen avråder från med den här versen. Författaren inpräntar här i läsaren att det inte har någon betydelse vilket datum kalendern visar, vilket land man befinner sig i, vilka matvanor man har växt upp med eller hur relationer typiskt ser ut i ens omgivning: den som praktiserar aṣṭāṅga-yoga enligt Yoga-sūtra kompromissar inte med det stora löftet.
Yoga-sūtra 2:32
शौच संतोष तपः स्वाध्यायेश्वरप्रणिधानानि नियमाः ॥३२॥
śauca-saṃtoṣa-tapaḥ svādhyāyeśvara-praṇidhānāni niyamāḥ ||32||
Iakttagandena är: renlighet, nöjdhet, disciplinens hetta, självstudier och hängivenhet åt Herren.
śauca – renlighet
saṃtoṣa – nöjdhet
tapa – disciplinens hetta
svādhyāya – självstudier
īśvara – herren, mästaren
praṇidhāna – hängivenhet
niyama – iakttagande
Här återkommer kriya-yogans tre beståndsdelar från inledningen av kapitel 2, och kompletteras till totalt fem iakttaganden:
- śauca – renlighet – att hålla kroppen ren, och även tankarna
- saṃtoṣa – nöjdhet – att odla förmågan att vara nöjd utan någon särskild anledning
- tapa – disciplinens hetta – att genom andlig övning och disciplin kultivera en ökande intensitet, en brinnande ambition att gå till botten med saker och ting, att ställa saker på sin spets
- svādhyāya – självstudier – som traditionellt avser att man på egen hand reciterar och studerar yogiska texter, i synnerhet de gamla Veda-skrifterna
- īśvara-praṇidhāna – hängivenhet åt Herren – att avsätta tid åt att kontemplera īśvara, det yogiska idealet (se 1:23-26).
Renlighet, śauca (ś uttalas som sh i engelskans shell, c som ch i cha-cha-cha) kan på ett kroppsligt plan upprätthållas med hatha-yogans många reningstekniker, men i begreppet innefattar också att hålla sina tankar rena, vilket betonas i de kommande två verserna.
Den nöjdhet som kallas saṃtoṣa (aṃ är ett nasalt a-ljud, som i franskans sang, ṣ är ett s-ljud med tungan vikt uppåt och bakåt) är speciell eftersom det inte handlar om att vara nöjd över något särskilt. Spontant känner vi oss oftast nöjda när något trevligt har inträffat eller när vi har uträttat något bra, men saṃtoṣa är en nöjdhet som odlas för sin egen skull och inte som en reaktion på lyckliga omständigheter.
Yoga-sūtra 2:33
वितर्कबाधने प्रतिपक्षभावनम् ॥३३॥
vitarka-bādhane pratipakṣa-bhāvanam ||33||
När de osunda tankarnas börda infinner sig bör det motsatta odlas.
vitarka – konkret tanke; negativ tanke, osund tanke
bādhana – nedtyngning; förtryck
pratipakṣa – den andra sidan, det motsatta
bhāvana – odling, kultivering
Yoga-sūtra 2:34
वितर्का हिंसादयः कृतकारितानुमोदिता लोभक्रोधमोहापूर्वका मृदुमध्य अधिमात्रा दुःखाज्ञानानन्तफला इति प्रतिपक्षभावनम् ॥३४॥
vitarkāḥ hiṃsādayaḥ kṛta-kāritānumoditāḥ lobha-krodha-moha-pūrvakāḥ mṛdu-madhyādhimātrāḥ duḥkhājñānānanta-phalāḥ iti pratipakṣa-bhāvanam ||34||
Osunda tankar, om våldsamhet och så vidare, kan vara något man själv utför, något man låter någon annan utföra åt en, eller något man tillåter. De föregås av girighet, ilska eller vanföreställningar och är av ringa, måttlig eller intensiv karaktär, men upphör aldrig att resultera i plågor och okunskap. Alltså bör det motsatta odlas.
vitarka – konkret tanke; negativ tanke, osund tanke
hiṃsā – skada, våld, våldsamhet
ādi – som börjar med, och de andra, och så vidare
kṛta – utförd
kārita – fåtts att göra, förmåtts att göra, vållad
anumodita – med överseende, med tolerans
lobha – girighet
krodha – ilska, vrede
moha – vanföreställning, inbillning
pūrva – föregående
mṛdu – mild
madhya – medelintensiv
adhimātra – intensiv, till övermått
duḥkha – lidande, plåga
ajñāna – okunskap
ananta – oändlig, gränslös
phala – frukt; konsekvens, resultat
iti – alltså, som sagt
pratipakṣa – den andra sidan, det motsatta
bhāvana – odling, kultivering
När sinnet rör sig bort från ahiṃsā, satya, asteya och de andra förhållningssätten som Patañjali har räknat upp, så leder det till lidande, oavsett om det är negativa känslor eller inbillningar som ligger bakom. Sinnet bör alltså inte dröja kvar vid sådant som våldsamheter, oärlighet, stöld, sex, att lägga saker på hög, orenhet, missnöje, ytligt lyxliv, ointresse att lära från traditionen, eller missriktad hängivenhet – det vill säga alla motsatserna till yama och niyama. När Patañjali skriver hiṃsādayaḥ, ”våld och det andra”, ska det alltså förstås som att de förklaringar som ges för ahiṃsā, också ska appliceras på de andra förhållningssätten.
Patañjali förtydligar att våld kan vara av tre olika sorter, beroende på vilket sätt man är inblandad: sådant som man själv utför, kṛta; sådant som man låter andra utföra i ens ställe, kārita; och sådant som man tillåter andra att göra, anumodita. Exempel på dessa tre kan vara att själv döda ett djur, att köpa kött från ett djur som någon annan har dödat, respektive att dela bord på en restaurang med någon som äter kött.
Dessutom påpekar Patañjali att våld är våld, vare sig det är ringa, måttligt eller grovt. En förfinad förståelse av våld innefattar alltså inte bara uppenbara grova våldsamheter, utan också mindre ögonfallande uttryck för våld.
Från teori till praktik
Yama och niyama är grenar som sträcker sig långt utanför yogastudion, och kan på ett naturligt sätt appliceras i vardagen. Där kommer principerna stötas och blötas i konkreta situationer.
Man ska komma ihåg att man inte är på egen hand i utforskandet: det kan vara till god hjälp att konsultera sin yogalärare, att studera de yogiska skrifterna och att diskutera med andra yogautövare.
Inom buddhismen talar man på ett liknande sätt om att ta sin tillflykt till ”de tre juvelerna”: buddha (läraren), dharma (läran) och sangha (gemenskapen).
På så vis kan man under sin andliga resa undvika många av de fallgropar som är lätta att ramla i om man helt och hållet förlitar sig på sitt eget sinne.
Varma hälsningar,
Per
PS. Läs vidare om effekterna av förhållningssätten: Yoga-sūtra 2:35-39