När en yogautövare efter hand lugnar ner sinnet (på något av alla de sätt som föreslås i vers 1:33 eller i vers 1:34-40) faller vissa mentala konstruktioner åt sidan, och världen upplevs på ett mer enhetligt sätt.
Yoga-sūtra 1:41
क्षीणवृत्तेरभिजातस्येव मणेर्ग्रहीतृग्रहणग्राह्येषु तत्स्थतदञ्जनता समापत्तिः ॥४१॥
kṣīṇa-vṛtter-abhijātasyeva maṇer-grahītṛ-grahaṇa-grāhyeṣu
tat-stha-tad-añjanatā samāpattiḥ ॥41॥
För den vars sinnesvändningar avmattas, sker det en sammansmältning av den som fattar, fattandet och det som fattas – som när en klar ädelsten antar färgen av det som den vilar på.
kṣīṇa – förminskad, avmattad
vṛtti – vändning, skiftning, rörelse
maṇi – ädelsten, juvel
abhijātasya – välskapt, ädel, nobel
grahītṛ – den som griper, fattar, uppfattar, håller något i tanken
grahaṇa – det att gripa, att fatta, att uppfatta, att hålla något i tanken
grāhyeṣu – det som grips, fattas, uppfattas, hålls i tanken
añjanatā – insmord, färgad
samāpattiḥ – enhet, sammanfallande
När störningarna som grumlar sinnet börjar skingras förändras upplevelsen av hur tanken fattar ett objekt eller ett koncept. Det finns inte längre någon tydlig gräns mellan det subjekt som håller någonting i tanken och det objekt som hålls i tanken – och inte heller handlingen att hålla något i tanken upplevs som något separat.
Verbet med roten √grabh betyder ”att greppa något”, men också ”att hålla något i tanken”. Jag har valt att översätta med ”fatta” eftersom det på sätt och vis täcker upp båda betydelserna.
Patañjali illustrerar situationen när sinnet lugnar ner sig med bilden av en briljant som ligger på ett färgat underlag. För den som betraktar briljanten är det omöjligt att säga om färgupplevelsen kommer av det underlag som reflekteras genom facetterna, av reflekterandet eller av själva briljanten.
Vi har en stark tendens att alltid organisera upplevelser i termer av subjekt-handling-objekt, och vårt språk är helt uppbyggt kring den typen av utsagor. Men när sinnet lugnas ner tillräckligt så kollapsar den mentala modellen. Det går inte längre att separera den som observerar från det som observeras. Subjekt, objekt och observerande bara känns som distinkta existenser – i själva verket är uppdelningen en illusion, som upprätthålls så länge sinnet fortsätter att vända sig i olika riktningar, men kollapsar när sinnet blir mer stilla.
Det som kvarstår i detta meditativa tillstånd är att sinnet likvärdigt speglar alla aspekter av upplevelsen av nuet, samāpattiḥ. Denna reflekterande egenskap finns djupt i sinnets inre, men är oftast dold av mer ytliga krusningar.
Från teori till praktik
För de flesta av oss krävs ett långsiktigt utövande av meditation för att uppleva samāpattiḥ. Under tiden kan vi passa på att njuta av Patañjalis poetiska liknelse, och kanske betrakta kristaller och ädelstenar med nyvunnen nyfikenhet.
Lycka till med mediterandet!
Varma hälsningar,
Per