tangostilar

Tango kan se mycket olika ut beroende på vem som dansar och i vilket sammanhang. Genom att studera kram, tempo och figurer kan man urskilja vissa stilar. Några av dessa har blivit namngivna, det vill säga de har fått etiketter som beskriver innehållet i respektive tangostil. Genom att uppmärksamma olika stilar kan man hämta inspiration till sin egen dans och skapa en mer komplett helhet - ytterst få moderna tangodansare låter sin dans, sin fantasi och sitt umgänge begränsas av att strikt hålla sig till en speciell, namngiven stil. Nedan följer några vanliga benämningar på tangostilar och korta förklaringar till vad de innebär.

Läs gärna avsnittet om olika tangokramar först.

Salongstango (Tango Salon)

Salongstango var den mest populära stilen under tangons guldålder (mitten av 1900-talet) när tango dansades till stora orkestrar på danspalats. Dansen vill vara följsam, precis och musikalisk. Kramen är nära, men kan öppnas upp ibland för att ge den rörlighet som krävs av vissa figurer. Ofta har man en större öppning på ena sidan, så att dansarna bildar ett V sett ovanifrån.

Milonguero-tango (Tango Milonguero, Tango Apilado)

De som dansar milonguero håller ofta den nära kramen genom hela dansen, med mycket bröstkontakt och en lätt lutning mot partnern. Figurerna blir gärna mer subtila och fötterna stannar nära golvet. Ocho cortado (avhuggen åtta) är ett mycket typiskt steg för denna tangostil, som kräver minst utrymme och också utvecklades i Buenos Aires trånga innerstadsmilongor. (anmärkning: ordet "milonguero" är också vanligt som benämning på en manlig tangodansare som genom årtionden av daglig dans har blivit ett med tangons själ och utförande)

Orillero-tango (Tango Orillero)

Det spanska ordet "orillero" betyder "från utkanten" och används för att beteckna den tangostil som utvecklade i de rymliga förortsmilongorna. Dansarna är upprätta och gärna i öppen kram (fattning, abrazo), och de dansar en tango kryddad med många lekfulla figurer och utsmyckningar.

Tango Nuevo

Tango nuevo var från början en genre inom tangomusik, men termen används också om en modern dansstil, där man tänjer på tangons grundprinciper och skapar nya möjligheter. Gustavo Naveira och Fabian Salas skapade tango nuevon på 1990-talet när de i sin undervisning analyserade tangons struktur och pusslade ihop beståndsdelarna till nya steg och figurer, till exempel de riktningsändringar som ofta kallas alterationer. Man dansar öppet och lägger stor vikt vid att bägge dansarna ska hålla sin egen balansaxel upprätt. Många uppvisningsdansare lägger in tango nuevo-element i sina shower.

Showtango (Tango Fantasia)

I uppvisningar blandas olika tangostilar med ingredienser från helt andra danser och med akrobatiska inslag. Omfamningen är ofta öppen, men varierar och kan också släppas helt. Showtango är inte sällan koreograferad och då inte improviserad som andra typer av tango. Många är noga med att betona skillnaden mellan showtango, som är spektakulär och utförs på scen framför publik, och social tango, som är mer återhållen och respekterar att det finns andra par på golvet.

Canyenge (Tango Canyengue)

Den märkligaste kusinen i familjen av tangostilar är canyenguen. Det speciella med den dansen är att den under en viss period faktiskt inte hade en enda aktiv utövare, men att man sedan försökt återskapa den genom minnesbilder och gissningar. Kvinnan lutar sig mot mannen i nära kram och bägge tar små steg med begränsade rörelsemönster. Resultatet är en lite ihopkrupen dans med mycket charm, som många tycker är kul att prova på men som inte ännu är spridd nog för att bli ett stående inslag i tangosammanhang.

Ibland räknar man också milonga och tangovals som tangostilar. Läs mer om dem på sidan om olika former av tango.