Även om världen som vi lever i hela tiden förändras kan det finnas en upplevelse av total stillhet hos den som mediterar. Vers 9-12 gick in bakom kulisserna på denna paradox, och vi fick förklarat hur saṃskāra, de latenta intrycken, ger upphov till tre olika sorters pariṇāma, utvecklingar i sinnet.
Men det är inte bara våra inre upplevelser som styrs av saṃskāra, utan också vår yttre verklighet.
Yoga-sūtra 3:13
एतेन भूतेन्द्रियेषु धर्मलक्षणावस्थापरिणामा व्याख्याताः ॥१३॥
etena bhūtendriyeṣu dharma-lakṣaṇāvasthā-pariṇāmā vyākhyātāḥ ||13||
På samma vis förklaras utvecklingen av egenskaper, beteckning och skick i elementen och sinnesförmågorna.
etena – genom detta
bhūta – fysiskt objekt, element
indriya – sinnesförmåga
dharma – egenskaper, natur, potentialer
lakṣaṇa – kännetecken, beteckning
avasthā – skick, tillstånd; omständighet.
pariṇāma – utveckling, alstrande; resultat, skapelse
vyākhyātā – förklarad, beskriven</p
Den verklighet som vi lever i byggs upp av elementen, och det är enbart via sinnesförmågorna som vi kan observera den. Man skulle kunna säga att allt det vi tänker på som den yttre världen alltså innefattas av den här versen. Och precis som de latenta intrycken påverkar vårt sinne, så är det också de som ger upphov till all utveckling i världen runtomkring oss.
Exemplet med leran
De bakomliggande mekanismerna driver utveckling av tre olika aspekter: dharma, lakṣaṇa och avasthā. För att förstå dessa begrepp tar vi hjälp av den vise Vyāsa, som i sin kommentar till Yoga-sūtra exemplifierar med en klump av lera.
Leran har potential att kunna omformas till något som fyller en viss funktion eller har en viss karaktär, till exempel en kruka eller en lergök. I formen av en kruka har den ett övergripande syfte att vara en behållare, medan den i formen av en lergök kan användas för att spela en melodi. Detta är två olika dharma (dh uttalas som ett d följt av ett h-ljud), egenskaper, som finns inneboende i leran.
När det gäller lakṣaṇa (både ṣ och ṇ uttalas med tungspetsen uppåt och bakåt mot gommen), beteckning, menar Vyāsa att det handlar om en tidsaspekt. Vid en viss tidpunkt kallar vi leran för en lerklump, vid andra tidpunkter för en kruka, och kanske senare kallas den för en samling skärvor. När vi håller i lerklumpen kan vi säga att den kommer att bli en kruka, och när vi ser skärvor på marken kan vi också säga att leran tidigare var en kruka.
Och även under tiden som leran är i form av en kruka, så kan vi se på den på olika sätt. Vissa kanske säger att den är en fin kruka, andra skulle tycka att den var för sliten eller gammalmodig för att vilja ha den i sitt hem. Detta är aspekten avasthā (uttalas med h-ljud och ett långt sista ā), skick.
Poängen med allt det här är att all förändring av prakṛti, vår sinnevärld, är olika utvecklingar av något bakomliggande som i sig inte förändras. Leran kan i princip bli en kruka, sedan skärvor, sedan en lerklump igen, därefter en tegelsten, och så vidare. Och alla aspekter av dessa utvecklingar finns redan som aspekter av leran som vi håller i handen.
Yoga-sūtra 3:14
शानोदिताव्यपदेश्यधर्मानुपाती धर्मी ॥१४॥
śāntoditāvyapadeśya-dharmānupātī dharmī ||14||
Egenskaperna – stillade, framträdande eller ej namngivna – formas av den underliggande basen.
śānta – lugnad, stillad, avstannad
udita – uppstådd, framträdd; benämnd
avyapadeśya – ej namngiven, onämnd
dharma – egenskaper, kvalitéer, natur, beteckningar
anupātin – efterföljande, som är resultatet av
dharmī – egenskapernas besittare; bakomliggande substrat, underliggande bas, grundval
På sanskrit kallas det som besitter olika dharma, alltså leran i detta fall, för dharmī. Varje dharma – i det förflutna (śānta), i nuet (udita) eller i framtiden (avyapadeśya) – är ytterst ett slags uppfyllelse av en specifik potential hos dess dharmī. Lerkrukan existerar inte av sig själv, utan bara genom leran.
Den här bilden av världen skiljer sig från nästan alla buddhistiska läror, påpekar Vyāsa. Dessa förnekar nämligen existensen av en underliggande dharmī, utan ser utvecklingen av egenskaper, beteckning och skick (dharma–lakṣaṇāvasthā–pariṇāma) som den faktiska verkligheten, inte bara som aspekter av något underliggande fundament.
Yoga-sūtra 3:15
क्रमान्यत्वं परिणामान्यतेवे हेतुः ॥१५॥
krama-anyatvaṃ pariṇāma-anyatve hetuḥ ||15||
Skilda utvecklingar orsakas av skilda sekvenser.
krama – sekvens; process
anyatva – det att vara något annat
pariṇāma – utveckling, alstrande; resultat, skapelse
hetu – orsak; skäl
Den underliggande basen är hela tiden densamma, så det är bara genom olika sekvenser av dharma, lakṣaṇa och avasthā som vi ser olika sorters utveckling.
När Patañjali ger oss den här ingående beskrivningen av hur verkligheten hänger samman, så är det framför allt som en förberedelse för de kommande verserna. Temat för det tredje kapitlet är Mystikens krafter, och nu kommer en lång rad med konkreta exempel på särskilda krafter och förmågor som yogautövaren kan finna nyckeln till. Det börjar i vers 3:16 med förmågan att veta vad som har hänt och vad som kommer att hända.
Från teori till praktik: lek med lera
Leta rätt på något som går att omforma som en lerklump, till exempel trolldeg eller lite häftmassa. Låt detta vara övningens dharmī.
Börja med att forma en ring runt ett finger. Nu har alltså leran syftet att vara en utsmyckning av handen. Låt sedan ringen bli en klump igen och därefter en skål. Testa gärna att den kan vara behållare för lite vatten, och gör de modifikationer som behövs för att den ska kunna hålla så mycket vatten som möjligt.
När du nu sitter med lerskålen, tänk i tur och ordning efter vad som kan sägas om dess dharma, om dess lakṣaṇa och om dess avasthā. Tänk tillbaka på ringen och gör samma tankeövning.
Varma hälsningar,
Per
