Vi är mitt i det avsnitt av Yoga-sūtra som beskriver hur saṃyama, behärskande av meditation, kan appliceras för att ge yogautövaren tillgång till extraordinära förmågor. I de följande verserna kommer Patañjali in på det som ibland kallas ”den stora och den lilla världen”, alltså hur den individuella kroppen förhåller sig till kosmos.
Yoga-sūtra 3:26
भुवज्ञानं सूर्ये संयमात् ॥२६॥
bhuvana-jñānaṃ sūrye saṃyamāt ||26||
Fokus på solen, med behärskande, ger kunskap om världen.
bhuvana – värld, kosmisk region; plats att vara
jñāna – kunskap, insikt
sūrya – solen
saṃyama – behärskande av meditation
Vyāsa, som skrev den första kommentaren till Yoga-sūtra, ger i anslutning till den här versen en utläggning om hinduismens mytologiska världsbild. Han tar avstamp i Avīci (som via buddhismen gett namnet åt den svenska DJ-sensationen Avicii), ett av de 7 olika helveten som ligger under den sfär som vi själva lever i, och ger oss glimtar från några av alla de vidsträckta världar som tillsammans bygger upp världsalltet.
Från vår egen värld väljer Vyāsa att skriva om det centrala berget Meru, vars toppar blänker av silver, smaragd, kristall och guld i olika vädersträck. På bergets sidor finns trädgårdar där gudarna förlustar sig.
Berget Meru känner någon kanske igen från berättelsen om kärnandet av mjölkhavet (myten har nämnts i artikeln om ashtangayogans mantra), där en av bergets toppar, Mandara, användes för att vispa runt i mjölkhavet. Vyāsa förklarar att det finns totalt sju olika oceaner, som i tur och ordning smakar saltvatten, rörsockersaft, spritdryck, ghee, surmjölk, mjölk och sött ris.
Ovanför vår värld finns 6 himmelska sfärer, för stjärnorna, guden Indra, upphovsguden Prajāpati, respektive 3 aspekter av guden Brahma. Dessutom finns det ytterligare 7 underjordiska världar.
Hariharānanda påpekar i sin kommentar att de flesta av alla dessa världar inte kan uppfattas med våra vanliga sinnen. Det finns till exempel inget ljus i Avīci, där vissa varelser lever i plågor, ständigt fallandes ner i ett hav utan vågor, skrapandes mot den klippiga bottnen eftersom deras karma har lett till en sådan födsel. Yogautövaren måste alltså använda mer subtila förmågor för att få kunskap om de olika världarna bortom vår egen.
Den sol som nämns i vers 26 syftar inte heller, enligt Harihanānda, på den lysande himlakropp som vi ser med ögonen, utan på den subtila yogakroppens kanal för solstrålar, nämligen suṣumṇā, kroppens centrala åder för livsenergi. Det är alltså genom ett inre fokus på hjärtat och den solkanal som startar där som kunskap om alla världens sfärer och dimensioner kan uppnås.
Den yogiska kroppen
Ända sedan de äldsta ritualerna från Veda-tiden finns det en djupt rotad uppfattning om att den lilla världen, människokroppen, korresponderar med den stora världen, kosmos. Och så småningom förekommer det vissa element av den subtila kroppen i yogatexter; i Bṛhadāraṇyaka-, och Kaṭha-upanishaderna (ca. 600- respektive 400-talet f.v.t.) kan vi till exempel läsa om nāḍī, de kanaler som transporterar livsenergi i kroppen.
Det är först i medeltidens tantriska traditioner som olika idéer om den subtila kroppen utvecklas till konsekventa yogiska anatomier. Dessa teorier inkorporeras sedan i haṭha-yoga, och så småningom hittar vi dem i de moderna yogaskolorna, där livsenergi (prāṇa) och energihjul (cakra) ofta är centrala begrepp.
Men redan i upanishaderna finns det olika ledtrådar till hur de tidiga yogautövarna såg på kroppen. Hjärtat ansågs vara hemvist för självet (atman/puruṣa). Från hjärtat utgår också 101 nāḍī, och den kanal som går rakt uppåt mot hjässans krona och vidare upp mot solen (en portal till den högsta sfären Brahma-loka) leder till odödlighet om den följs vid livets slut.
En nāḍī som går rakt upp från hjärtat är precis så som Harihanānda beskriver suṣumṇā i sin kommentar till Yoga-sūtra, och han menar att den nedre öppningen till denna energikanal också är solens port.
Yoga-sūtra 3:27
चन्द्रे तारव्यूहज्ञानम् ॥२७॥
candre tārā-vyūha-jñānam ||27||
På månen, kunskap om stjärnornas ordning.
candra – månen
tārā – stjärna
vyūha – ordning, arrangemang, uppställning
jñāna – kunskap, insikt
Om solen i vers 26 inte ska tolkas som den lysande himlakroppen, utan som ett kraftcenter i den subtila kroppen, så ligger det nära till handas att månen i vers 27 bör tolkas på liknande sätt. Månen finns nämligen också i den yogiska kroppen, och lokaliseras då till huvudet, ofta till hjässans mitt.
I haṭha-yoga-traditioner får månen så småningom en central funktion. Den utsöndrar en vital substans (amṛta eller bindu), vars flöde kan kontrolleras med yogiska tekniker, vilket leder till odödlighet. Ofta anses denna alkemiska måne ligga i toppen av den centrala energikanalen, medan solen ligger i dess botten, typiskt längre ner än hjärtat, i nivå med naveln och dess cakra.
Månens starka roll i indisk astrologi och att stjärnorna där ordnas i olika hus kan också vara ett spår att utforska i tolkningen av denna vers. Astrologi bygger ju också på korrespondenser mellan den stora och den lilla världen, alltså på något slags samband som gör att himlakroppar kan inverka på den individuella människan.
Yoga-sūtra 3:28
ध्रुवे तद्गतिज्ञानम् ॥२८॥
dhruve tat-gati-jñānam ||28||
På polstjärnan, kunskap om deras gång.
dhruva – polstjärnan
tad – det, detta
gati – gång, rörelse
jñāna – kunskap, insikt
I fallet med Dhruva, polstjärnan, verkar inte kommentarerna antyda någon esoterisk eller subtil tolkning. Polstjärnan är himlavalvets fasta punkt, som de andra stjärnorna ser ut att rotera runt. Genom att utöva saṃyama på den kan vi få kunskap om hur stjärnorna vandrar över himlavalvet.
Från teori till praktik: khecharī-mudrā
För den som vill smaka på odödlighetens nektar så finns det en teknik från haṭha-yoga som kallas khecharī-mudrā (båda h:na uttalas hörbart, c som i cha-cha-cha; vokalerna med streck över är långa).
Genom att sträcka tungan upp mot den tantriska månen i huvudet kan man aktivera flödet av nektarn amṛta (ṛ uttalas som ett engelskt r, eller som ett snabbt ri), och känna hur den sköljer ner över kroppen.
Många beskrivningar av tekniken är extrema, och kräver att man faktiskt lyckas sträcka tungan bakåt och långt upp i näshålan för att nå månen. Det linguala frenulum kallas den sträng på tungans undersida som begränsar hur långt bak vi kan sträcka tungan (och hindrar oss från att kvävas vid medvetslöshet), och det är inte helt ovanligt att yogautövare i sin iver att smaka amṛta gör gradvisa små jack i tungbandet med en vass kniv för att komma närmare målet.
Som tur är finns det en annan metod som tar fasta på att det är energikroppen som ska manipuleras i första hand, inte den fysiska kroppen. Genom att tungan helt enkelt får vila uppåt mot munnens tak, och samtidigt slappna av i gomseglet, så kan khecharī-mudrā uppnås utan kirurgi.
Sitt i meditationsställning, slut ögonen och låt tungan vila upp mot gommen. Låt gomseglet slappna av, och visualisera hur en ljuvlig nektar sköljer ner över tungan och vidare ner genom kroppens energikanaler. Njut av hur nektarn renar din kropp, tills bara medkänsla gentemot allt liv återstår.
Varma hälsningar,
Per
Läs mer om den subtila kroppen i nästa avsnitt: vers 3:29-32
