De tre sista grenarna av aṣṭāṅga-yoga (koncentration, meditation och försjunkenhet) kallas med ett gemensamt namn för saṃyama, behärskande. Dessa inre grenar kan tillsammans skapa ett så starkt fokus att de blir ett verktyg för djupare insikter, om exempelvis tidigare födslar, om kosmos eller om kroppens konstitution. Den som utövar saṃyama kan också utveckla förmågor som att kunna tala alla språk; osynlighet; eller en elefants styrka.
Patañjalis kapitel om mystikens krafter fortsätter här med en andlig förmåga som finns i oss alla: den omedelbara uppenbarelsen. I samband med detta fördjupas också vår förståelse av sinnet.
Yoga-sūtra 3:33
प्रातिभाद्वा सर्वम् ॥३३॥
prātibhāt-vā sarvam ||33||
Eller genom uppenbarelse, allting.
prātibha – intuition; insikt; uppenbarelse
vā – eller
sarva – allt
Det är en lite överraskande vändning som kommer med detta ”eller”, vā. Efter så många detaljerade beskrivningar av hur behärskande kan appliceras för att uppnå extraordinära insikter, så får vi nu veta att alltihop alternativt kan komma till oss genom den andliga intuition eller uppenbarelse som kallas prātibha.
I likhet med behärskande (saṃyama) är uppenbarelse (prāthiba) en källa till insikt som går bortom tankar och resonemang. Vi kan se på prāthiba som ett slags förståelse som inte förlitar sig på sinnets förmågor, och inte heller på sinnesintryck.
Uppenbarelse förknippas med buddhi, intellektet, den del av människan som ligger allra närmast det rena medvetandet. Precis som buddhi ses prātibha som ett uttryck för skinande ren sattva (läs om naturens tre aspekter i artikeln om vers 2:15). Kanske är det också därför som Patañjali flikar in ämnet här, eftersom visionen av ”de fulländade” som beskrevs i versen innan (3:32) präglas av ett liknande sattviskt ögonblick av insikt. I en parallell kan vi också associera till hur ordet uppenbarelse inom kristendomen ofta används för att beskriva visioner av en gudomlig gestalt, till exempel Jesus eller ett helgon.
En möjlig översättning av prātibha är intuition. Men när vi till vardags talar om intuition, så säger vi typiskt att vi får en känsla av att något kan vara på ett visst sätt, en ”magkänsla”. Sådana vardagliga beskrivningar av intuition är tyvärr villospår när vi skapar oss en uppfattning om prāthiba, som inte har med kroppsliga förnimmelser, känslor eller tillhörande tolkningar att göra. Den andliga intuitionen handlar snarare om ett slags omedelbar, klar insikt, som inte är färgad av subjektivitet eller vaghet.
Yoga-sūtra 3:34
ह्र्डये चित्तसंवित् ॥३४॥
hṛdaye citta-saṃvit ||34||
På hjärtat, förståelse av sinnet.
hṛdaya – hjärta; kärna, center
citta – sinnet
saṃvid – förståelse
Precis som tidigare i kapitlet är det igen underförstått att det är saṃyama som ska appliceras, och här på hjärtat. Men det handlar inte om den fysiska blodpumpen, utan snarare om det subtila energicenter som överlappar ungefär samma område i kroppen, och som ibland liknas vid en uppochnedvänd lotusblomma.
Man skulle kunna tro att den som vill förstå sinnet hellre skulle lägga sitt fokus på huvudet. Men precis som det påpekades i artikeln om vers 3:26-28 finns det en lång indisk tradition av att associera hjärtat med det allra innersta av vår person (ātman eller puruṣa), och likaså med sinnet (citta).
Filosofen Vijñānabhikṣu skriver i sin kommentar till Yoga-sūtra att kraften som den här versen syftar till anknyter direkt till definitionen av yoga som gavs i vers 1:2. Det är helt centralt för en yogautövare att kunna förstå och påverka sinnet, och alla de andra krafter som Patañjali har radat upp är därför mindre viktiga i jämförelse.
Yoga-sūtra 3:35
सत्त्वपुरुषायोः अत्यन्तासंकीर्णयोः प्रत्ययाविशेषो भोगः परार्थात् स्वार्थसंयमात् पुरुषज्ञानम् ॥३५॥
sattva-puruṣayoḥ atyantāsaṃkīrṇayoḥ pratyayāviśeṣo bhogaḥ parārthatvāt svārtha-saṃyamāt puruṣa-jñānam ||35||
Eftersom den finns till för en annan, gör den världsliga existensen inte någon skillnad mellan perfekt klarhet och det oblandade, rena medvetandet. Genom att fokusera med behärskande på det som existerar för sin egen skull uppnås kunskap om det rena medvetandet.
sattva – klarhet, skimmer
puruṣa – det rena medvetandet; människan
atyanta – absolut; perfekt
asaṃkīrṇa – oblandad, ren
pratyaya – föreställning
aviśeṣa – utan åtskillnad
bhogā – erfarenhet, upplevelse; åtnjutnad
para – annan
artha – syfte
sva – egen; själv
saṃyama – behärskande av meditation
jñāna – kunskap, insikt
I den här versen kommer vi tillbaka till ren sāṃkhya-filosofi, som bygger på dualismen mellan de två principerna puruṣa och prakṛti (se vers 2:20-27).
Prakṛti är den kreativa energi som ger upphov till allt det som vi upplever, till exempel den fysiska världen, tankarna, känslorna, förnimmelserna. Och enligt sāṃkhya existerar dessa former av prakṛti av en enda anledning: att få puruṣa, det rena medvetandet, att upptäcka sig själv. Puruṣa är evigt existerande, oberoende av tid och rum, och finns till för sin egen skull. Och det är alltså genom att meditera över puruṣa som insikt om det rena medvetandet uppnås.
I den gamla skriften Sāṃkhya-kārikā finns en (patriarkal men ändå träffande) liknelse av prakṛti som en dansande flicka, vars kreativa dans blommar ut inför puruṣas betraktande öga. När puruṣa väl har sett prakṛti för vad hon är – och alltså inte förväxlar den kreativa energin med det innersta självet – då stannar hon upp. Anknytningen finns kvar, men skapandeprocessen upphör, och det tillstånd som kallas yoga infinner sig.
Yoga-sūtra 3:36
ततः प्रातिभस्रावाणवेदनादर्शास्वादवार्ता जायन्ते ॥३६॥
tataḥ prātibha-śrāvaṇa-vedana-ādarśa-āsvāda-vārtāḥ jāyante ||36||
Detta ger upphov till uppenbarelse och till förfinad hörsel, känsel, syn, smak och lukt.
tata – härav; härifrån
prātibha – intuition; insikt; uppenbarelse
śrāvaṇa – hörsel
vedanā – beröring; förnimmelse
ādarśa – seende, syn
āsvāda – smak; ätande
vārtā – lukt
jāyante – föds
Yoga-sūtra 3:37
ते समाधाव् उपसर्गा व्युत्थाने सिद्धयः॥३७॥
te samādhāv upasargā vyutthāne siddhayaḥ ||37||
Dessa är fulländade förmågor för den som riktar sig utåt, men är hinder för försjunkenhet.
te – dessa
samādhi – försjunkenhet i meditation
upasarga – hinder, svårighet, besvär
vyutthāna – framträdande, utåtriktad
siddhi – perfektion, fulländning; prestation; förmåga, kraft
Ur insikten i det rena medvetandet utvecklas dels förmågan till uppenbarelse som beskrevs i vers 3:33 ovan, dels förhöjda sinnesförmågor.
Så länge yogautövarens sinne fortfarande riktar sig utåt mot världen, är de förhöjda sinnesförmågorna ett slags andliga superkrafter, siddhi. De kan ge stora fördelar i livet för den som aktivt använder dem för att uppfatta mer än vad som normalt sett anses möjligt för en människa.
Men, varnar Patañjali: dessa förmågor är ett hinder för den som vill rikta sinnet inåt och utöva samādhi, yogans främsta praktik. Den som lockas att aktivt använda sina siddhi kommer att ha det svårare att släppa greppet om den yttre världen, och därför också svårare att nå djupa inre tillstånd.
Yoga-sūtra 3:38
बद्न्हकारणशैथिल्यात् प्रचारसंवेदनाच्च चित्तस्य परशरीरावेशः ॥३८॥
bandha-kāraṇa-śaithilyāt pracāra-saṃvedanāc-ca cittasya paraśarīr-āveśaḥ ||38||
Genom upplösande av bundenhetens orsak och uppfattande av passagerna kan sinnet stiga in i en annan kropp.
bandha – bundenhet; band, fjättror
kāraṇa – orsak
śaithilya – lossande, avslappning
pracāra – gång, passage; ström; rörelsemönster
saṃvedana – det att känna eller att uppfatta
ca – och
citta – sinnet
para – annan
śarīra – kropp
āveśa – inträdande
En av de mest omtalade yogiska förmågorna är att med sinnet kunna stiga in i någon annans kropp, och man kan hitta historier om långt tillbaka, till exempel i eposet Mahā-bhārata. Det vore närmast otänkbart att Patañjali inte skulle ta upp och förklara denna företeelse i sitt kapitel om mystiska förmågor, så här får vi läsa om det i anknytning till verserna ovan, som också berör sinnet (citta) och sinnesförmågorna (śrāvaṇa-vedana-ādarśa-āsvāda-vārta).
Först och främst så krävs det att yogautövaren lyckas lösa upp de karmiska kedjor som binder sinnet till den egna kroppen. I avsnittet som börjar med vers 3:12 har Patañjali redan berört att djup meditation ger insikt i de latenta intryck (saṃskāra) som binder oss, och i processerna (pariṇāma) som dessa intryck ger upphov till i sinnet. Genom den yogiska processen kan banden (se avsnittet om kleśa i kapitel 2) försvagas, så att sinnet får möjlighet att färdas utanför den egna kroppen.
Vācaspati Miśra skriver i sin kommentar till Yoga-sūtra att sinnet måste färdas genom rätt energikanaler (nāḍī) ut genom kroppen för att inte skada yogautövaren, och därför är det också en förutsättning att sinnena har förfinats så mycket att de rätta passagerna kan uppfattas. Då kan utövarens sinne lämna den egna kroppen och stiga in i en annan kropp via dennas energikanaler. Vyāsa kommenterar att sinnesförmågorna då följer med, som när en bisvärm följer sin drottning, så att kroppen som intas också kan upplevas med alla sinnena. Sinnet kan så småningom återvända till den egna kroppen genom att upprepa processen.
Från teori till praktik: du är inte din person
Öva på att se det rena medvetandet som något annat än allt det som vi till vardags tänker på jaget eller personligheten. Om du inte är den som tittar ut genom dina ögon, eller den som tänker dina tankar, vem är du då? Försök att se varje aspekt av prakṛti, den kreativt föränderliga världen vi lever i, som något annat än puruṣa, det rena medvetandet. Vad finns under alla lager av sinnesupplevelser, känslor, tankar, åsikter och viljor?
Varma hälsningar,
Per
Nästa avsnitt: vers 3:39-40 om kroppens inre vindar
