Redan i verserna om kosmos fanns det goda skäl att tro att Patañjali leder oss mot den subtila kroppen och dess energikanaler, nāḍī. Den individuella kroppen (den lilla världen) kan enligt den klassiska yogans filosofi vara en nyckel till kunskaper på det kosmologiska planet (den stora världen).
I de följande verserna blir temat om den yogiska kroppen mer uttalat, och här är det inte kunskaper om den stora världen som söks, utan insikter i den lilla världen, det vill säga i människokroppens natur.
Det är underförstått sedan vers 26 att det är saṃyama, behärskande av meditation, som ska appliceras för att uppnå olika kunskaper eller förmågor.
Yoga-sūtra 3:29
नाभिचक्रे कायव्यूहज्ञानम् ॥२९॥
nābhi-cakre kāya-vyūha-jñānam ||29||
På navelcentret, kunskap om kroppens ordning.
nābhi – navel; nav, central punkt
cakra – cirkel, rundel, hjul; sfär, domän
kāya – kropp
vyūha – ordning, arrangemang; sammansättning
jñāna – kunskap, insikt
Via saṃyama på naveln får yogautövaren insikt i kroppens uppbyggnad.
Man bör inte vara för snabb att anta att nābhi-cakra syftar på navelchakrat Maṇipūra – ett energihjul från den tantriska energikroppen, som många av dagens utövare känner igen från 7-chakrasystemet. Men just den typen av cakra är inte en del av anatomin i Patañjalis klassiska yoga. Det finns till exempel ingenting i kommentarerna till Yoga-sūtra om att kuṇḍalinī-energi ska väckas upp och genomborra en rad cakra på väg uppåt längs ryggraden, eller andra väsentliga komponenter av de tidiga anatomier som innefattar sådana cakra.
Fortfarande är det absolut energikroppen och dess nätverk av nāḍī som är på tapeten. Dessa ådror transporterar prāṇa, inre vindar som ger liv åt kroppen och reglerar dess funktioner. Området i nivå med naveln är energivägarnas centrala knutpunkt, och alltså en nyckel för att förstå och påverka kroppens konstitution.
Kroppens tre temperament enligt āyurveda
En aspekt av kroppsuppfattningen på Patañjalis tid – som också kort nämns i Vyāsas kommentar till den här versen – är läran om tre olika temperament, doṣa, som många av dagens utövare stöter på via den indiska läkekonsten, āyurveda. Dessa behöver vara i balans för att kropp och sinne ska behålla hälsan, och de förknippas med olika egenskaper och substanser i kroppen:
1. vāta – vind, gas, rörelse, lätthet, kyla
2. pitta – hetta, galla, fuktighet, rodnad, skärpa
3. kapha – slem, tunghet, mjukhet, näring, grundande
Kroppens nuvarande tillstånd, vikṛti, kan skilja sig från det balanserade tillstånd, prakṛti, där alla tre doṣa befinner sig i den jämvikt som är optimal för just din konstitution. I āyurveda diagnostiseras sådana störningar bland annat genom att läkaren känner på pulsen, och behandlas sedan med till exempel diet, örter eller oljemassage.
Den yogautövare som applicerar saṃyama på kroppens centrala område vid naveln kan utveckla förmågan att läsa av och justera de tre temperamenten genom att enbart fokusera sinnet
En parentes om uttalet av de ayurvediska termerna
Uttalet som vi oftast hör för āyurveda-termerna är inte nödvändigtvis typiskt för sanskrit, men kan vara påverkat av till exempel engelska eller hindi.
Det tydligaste exemplet är nog kapha, där ph nu för tiden aldrig verkar uttalas på annat sätt än f. Men f-ljudet finns inte över huvud taget i sanskrit, så det är troligen ett nyare hindiuttal som har slagit igenom. På sanskrit uttalas ph alltid som ett p följt av ett lätt h-ljud, vilket inom fonetiken kallas för ett aspirerande uttal. Det är också det vanliga uttalet på svenska i ett ord som pappa, även om vi inte tänker på den lilla aspirationen.
I hindin kapas dessutom ofta a-ljudet i sista stavelsen, så där blir det typiskt till kaf. En engelskspråkig talare kanske till och med gör det korta a-ljudet långt, så att det blir *kaaf. Ändå förstår alla vad som avses i sammanhanget, och risken för missförstånd är liten.
A-ljudet i sanskrit är långt när det skrivs ā, som i āyurveda och vāta, annars kort.
En prick under en bokstav, till exempel ṣ i doṣa, betyder i princip att tungan ska vikas uppåt och bakåt. Men i dagens Indien upprätthålls i praktiken inte skillnaden i uttal mellan ṣ och ś, där det senare uttalas som sh i engelskans flash. Så vi kan enklast tänka på ṣ som ett vanligt rikssvenskt tje-ljud.
Till sist har vi ṛ i prakṛti och vikṛti. Uttalet har varierat över tid, men ursprungligen var det ett vokaliskt r, ungefär som ett engelskt r, som i vissa fall fungerar som vokal. Många väljer idag att uttala ṛ som ett snabbt rullande r följt av i- eller o-ljud, och skriver det då ofta som prakriti eller prakruti i texter som inte använder sig av det exakta skrivsättet IAST (som är den transkription du ser på den här sajten).
Yoga-sūtra 3:30
कन्ठकूपे क्षुत्पिपासा निवृत्तिः ॥३०॥
kaṇṭha-kūpe kṣut-pipāsā-nivṛttiḥ ||30||
På halsens håla, hungerns och törstens upphörande.
kaṇṭha – hals, strupe
kūpa – håla, hålrum; brunn
kṣudh – hunger
pipāsā – törst
nivṛtti – icke-vändning, icke-rörelse, uppehåll
Genom att fokusera med behärskande på strupen, kan en yogautövare eliminera hunger och törst. Dessa förnimmelser uppstår när prāṇa rör sig genom halsens nāḍī, och den som har rätt fokus kan manipulera vindarna för att stilla dem.
कूर्मनाड्यां स्थैर्यम् ॥३१॥
kūrma-nāḍyāṃ sthairyam ||31||
På sköldpaddsådern, stabilitet.
kūrma – sköldpadda
nāḍī – kanal, åder
sthairya – stabilitet
Sköldpaddan, kūrma, förekommer i flera mytologiska berättelser, till exempel om den där de hinduiska gudarna och demonerna hjälps åt för att kärna mjölkhavet (läs mer i artikeln om ashtangayogans mantra). De lindar ormen Vasuki runt bergstoppen Mandara och får den att vispa runt i havet, i hopp om att kärna mjölken till odödlighetens nektar. Men snart börjar bergstoppen sjunka. Viṣnu rycker då in, i formen av sin avatar Kūrma, och simmar ner för att stötta upp Mandara underifrån.
Även om det kan ha funnits gamla anatomiska kartor som visar exakt var i kroppen kūrma-nāḍi befinner sig, så har de i så fall tyvärr gått förlorade. Vissa menar att det är i bäckenbotten, en del av kroppen som är viktig för att uppnå stabilitet när man sitter i meditation, och det passar ju också bra ihop med de mytologiska beskrivningarna, där sköldpaddan utgör ett stabilt fundament.
Vyāsa skriver däremot i sin kommentar till Yoga-sūtra att sköldpaddsådern ligger strax under strupen, och att utövaren som tillämpar saṃyama på denna kan förbli lika orörlig som en orm eller krokodil.
Yoga-sūtra 3:31
मूर्धज्योतिषि सिद्धदर्शनम् ॥३२॥
mūrdha-jyotiṣi siddha-darśanam ||32||
På huvudets ljus, en vision av de fulländade.
mūrdha – huvud
jyotis – ljus
siddha – fulländad, framstående; etablerad
darśana – syn, vision; lära
En siddha är en fulländad varelse, som uppnått perfektion, förmodligen genom att ha utvecklats sin yogapraktik under tusentals levda liv. Dessa varelser finns i de himmelska sfärer som ingår i den hinduiska världsbeskrivningen (se artikeln om vers 3:26), och kan inte ses med våra vanliga ögon.
Genom att fokusera, med behärskande, på ett klart skinande ljus inuti huvudet, kan yogautövaren få en vision av de fulländade varelserna. Det område inuti huvudet som i många traditioner förknippas med andlig insikt representeras ibland på hinduiska gudabilder som ett tredje öga.
Från teori till praktik: meditera med fokus på en kroppsdel
En vanlig teknik för att börja meditera är att fokusera på andningen. Testa vad som händer om du istället lägger ditt fokus på en del av koppen som inte direkt förknippas med andetagen.
Vad händer till exempel om du fokuserar på bäckenbotten? Kan det vara så att en känsla av stabilitet infinner sig efter en stund?
Varma hälsningar,
Per
Nästa avsnitt: Yoga-sūtra 3:33-38
