Det tredje kapitlet i Yoga-sūtra har just påbörjat (i vers 3:16) sin långa uppräkning av de mystiska krafter som yoga kan leda till, och här i vers 17 kommer vi till en förmåga som många globaliserade yogautövare gärna skulle uppnå: att kunna alla världens språk.
Yoga-sūtra 3:17
शब्दार्थप्रत्ययामामितरेतराध्यासात्संकरः तत्प्रविभागसंयमात् सर्वभूतरुतज्ञानम् ॥१७॥
śabdārtha-pratyayāmām-itaretarādhyāsāt-saṃkaraḥ tat-pravibhāga-saṃyamāt sarva-bhūta-rūta-jñānam ||17||
Förväxling uppstår när ord, föremål och sinnets bild överlappas. Genom att begrunda skillnaden, med behärskande, uppnås kunskap om alla varelsers språk.
śabda – ord
artha – syfte; betydelse, mening
pratyaya – sinnesinnehåll; idé, bild
itara – den andra
adhyāsā – överlappning
saṃkara – förväxling; förvirring
tat – denna
pravibhāga – åtskillnad
saṃyama – behärskande
sarva – alla
bhūta – varelse
rūta – läte
jñāna – kunskap, insikt
Ordet som vi uttalar (śabda) är något annat än dess betydelse (artha), men dessutom något annat än den bild vi formar i sinnet (pratyaya) av vad ordet betecknar.
Ett exempel är ordet ”gauḥ”, som är sanskrit för ko. Ordet i sig är en följd av ljud, g-au-ḥ, medan det som betecknas är något helt annat, nämligen det faktiska djur som står och betar på ängen. Patañjali menar dessutom att den bild som uppstår i vårt sinne när vi tänker på en ko faktiskt också är något helt annat än både ljuden och djuret.
Men vi har tendensen att tänka på dessa tre olika företeelser som att det är samma sak. Genom att använda oss av behärskande (saṃyama) kan vi studera skillnaderna i detalj. Till slut kan en yogautövare uppnå så stor insikt att all språklig förbistring försvinner.
Förståelsen begränsas då inte ens till människornas språk, utan inkluderar alla levande varelsers läten.
En parentes om grammatikern Patañjali
Den mest kända texten om grammatik på sanskrit heter Aṣṭādhyāyī (vilket betyder ”den med åtta kapitel”; du känner säkert igen ordet aṣṭa från aṣṭāṅga-yoga). Det handlar om nästan 4000 verser, författade av grammatikern Pāṇini (ā är ett långt a, och ṇ uttalas med tungspetsen vikt uppåt och bakåt) ca. 500 f.v.t.
Aṣṭādhyāyī innehåller bland annat regler för hur ordens rötter och ändelser ska kombineras för att bilda grammatiskt korrekta ord och meningar. Texten är komplicerad även för språkvetare – till exempel var det så sent som 2022 som forskare kom underfund med hur Pāṇinis ”metaregel” ska tolkas, alltså den regel som avgör vilken ordning de andra reglerna ska appliceras.
Den viktigaste kommentaren till Pāṇinis grammatik heter Mahā-bhāṣya (vilket betyder just ”den stora kommentaren”), och tillkom först några hundra år senare. Upphovspersonen till den heter… Patañjali!
Men kan samma person ha skrivit två monumentala verk, inom olika ämnen? Den Patañjali som har författat Mahā-bhāṣya måste rimligen ha vigt sitt liv åt att studera sanskrit och grammatik, medan den Patañjali som författade Yoga-sūtra verkar ha tillägnat sig de djupaste kunskaperna inom yoga och sāṃkhya. Och nej, forskningen antyder att dessa båda nog faktiskt inte är samma person.
Å andra sidan är Patañjali en mytisk figur, med tusen skinande ormhuvuden, och det kan ju vara så att vanliga mänskliga begränsningar inte gäller.
Eller också stämmer helt enkelt vers 3:17, att en skicklig yogautövare genom saṃyama kan skaffa sig en övernaturlig förmåga att förstå språk, och att yogamästaren Patañjali därmed också blev grammatiknörden Patañjali.
Från teori till praktik: ord, föremål och sinnets bild var för sig
Vi behöver inte lyckas uppnå saṃyama för att förstå skillnaderna mellan ord, föremål och sinnets bild på ett mer ytligt plan.
Själva orden, śabda, kan vi lätt uppleva genom främmande språk. Om du inte kan översätta sanskrit, så är mantrasång ett bra exempel. Recitera ett mantra, och känn friheten från överlappande betydelser, och hur bilder i tanken kanske inte heller uppstår om du inte råkar associera ljuden med ord på ett språk som du kan.
Att bara uppleva den fysiska betydelsen, artha, är också lätt i princip. Gå ut i naturen och lägg händerna på en trädstam, känn doften och se ljuset spela genom lövverket. Haken är att så fort du börjar sätta etiketter på saker, till exempel ”hand”, ”blad” eller ”björk”, så är överlappandet ett faktum.
Det svåraste fenomenet att uppleva isolerat är kanske bilden i sinnet, pratyaya. Det är visserligen inte svårt att tänka sig till exempel ett sorts ko som är annorlunda än en riktig ko. Den kan vara lila, eller ha en extra huvud där svansen brukar sitta. Men ordet ko ligger ändå inte långt borta. Se om du kan finna inre bilder som inte går att sätta ord på.
Varma hälsningar,
Per
Läs om fler av mystikens krafter i nästa avsnitt: vers 3:18-25
